13 år efter hundattacken


Nu tänkte jag berätta för er vad som hände för 13 år sedan och hur jag har haft det under den här tiden. Det är några - inte många - som har noterat att de har sett ett streck i mitt ansikte på höger kind. Helt riktigt. Det här är ett ärr jag fick för 13 år sedan. Jag har två ärr till som inte syns lika tydligt. Jag brukar inte prata om det och jag brukar bli ledsen eller irriterad när folk nämner det. Men ni har följt mig och min blogg under flera år, så jag tycker det är på tiden att jag faktiskt pratar ut.
 
När jag var 7 år så blev jag hundbiten i ansiktet av en dobermann. Jag minns allt i detalj, varenda liten sak. Det skrämmer mig att jag fortfarande minns det efter såhär många år. Tidningsartikeln här ovan är inte rättvis. För det första så var det på höger kind och inte vänster. Och hunden bet mig inte direkt när jag kom fram. De har kortat ner historien extremt, vilket är väldigt synd. Men i helhet så är det väl rätt antar jag. 
 
Såhär gick det till.
Jag och min dåvarande kompis Robin hade varit på pizzerian. Jag mötte hunden och hälsade på den eftersom jag kände den sedan tidigare. Jag hade varit ute och gått med den också, så hunden var jag inte rädd för. Efter att vi hade stannat och prata en stund så fortsatte jag och Robin att gå hemåt. Jag hörde ett ljud bakom mig och Robin skrek "Akta dig, Therese!". Jag förstod ingenting, men vände mig om. Där kom hunden springades mot mig, fortfarande i koppel. Av någon anledning så hade ägaren släppt kopplet. Eller råkat släppa det. Hade jag inte vänt mig om så hade hunden bitit mig i svanken. Men där stod jag, stel. Hunden fortsatte springa mot mig och helt plötsligt bet han tag i min kind. Jag minns smärtan. Det gör ont i ärren bara jag tänker på det.
 
Ägaren gjorde ingenting för att hunden skulle släppa taget. Han drog i kopplet, vilket resulterade i att hela min kind rasade ner. Han sa ingenting till hunden, bara fortsatte dra. Hade han inte dragit i kopplet, utan faktiskt försökt få bort hundens gap från mitt ansikte, så hade kinden kanske suttit kvar. Men jag tror att även ägaren var chockad. Han visste nog inte vad han skulle göra. Så jag skyller ingenting på honom. Det som hade skett hade skett. 

Sjukhuset.
Av någon anledning så kom jag loss och hunden släppte taget om kinden. Jag minns att jag sprang fort hem och skrek hela vägen. Det gjorde så enormt ont. Folk jag mötte såg väldigt chockade ut och frågade andra vad det var som hade hänt. När jag kom hem sprang jag upp till pappa. Mamma var och handlade med våran bil så det var bara pappa hemma. Han fick en riktig chock och visste inte vad han skulle göra. Istället för att ringa ambulans så sprang han in till Robins pappa och frågade om vi kunde låna bilen. Vi åkte iväg till akuten och jag skulle få träffa doktorn. Men precis när vi kom in så hade det skett en bilolycka med flera personer inblandade, så de fick gå in istället för mig. 
 
När mamma kom hem möttes hon av grannarna som berättade vad som hade hänt. Hon tog bilen direkt till sjukhuset och mötte upp oss där. När det var min tur så fördes jag in på ett rum. Skrek och gråt av all smärta. Jag minns att jag fick minst 20 sprutor i ansiktet, varav många utav dem var bedövning. Sen den stunden har jag varit livrädd för allt som liknar en nål. Jag kan inte ens ta blodprov utan att minnas hur ont det gjorde. De sövde mig med någon vätska som jag fick dricka. De sydde igen två av mina ärr och tejpade det sista. Jag minns inte hur många stygn det var, men det var många. Därefter fick jag ligga på sjukhuset en vecka innan jag fick åka hem.
 
Tur i oturen.
Läkaren berättade att jag hade tur i oturen. Hunden hade bitit precis ovanför ögat och under ögat. Hade hunden bitit lite längre ner så hade jag varit blind nu. Men mitt öga klarade sig. Jag har ett ärr precis vid ögonlocket, ett under ögat och ett nere vid kinden, nästan vid örat. Det under ögat syns mest.
 
Skaffade hund.
Självklart fick det här följder. Jag var livrädd för hundar, särskilt stora. Så vi bestämde oss för att skaffa en hund som bara var min, redan någon månad efter attacken, för att jag inte skulle bli hundrädd för livet. Det var då vi skaffade Ronja. Världens underbaraste hund. Det var hon ni såg i bloggen igår, som skulle fyllt 13 år. På den bilden ser ni också två av mina tre ärr. 
 
Åren som gick.
Under flera år blev jag retad. Jag var ju inte som andra, jag hade något de inte hade. Jag hade tre ärr i ansiktet. Jag fick åka till sjukhuset först varje år, sen vartannat och sen vart tredje år för att ta bilder och se hur såren läkt. Enligt läkarna så har det läkt riktigt bra. Det är skönt att höra. Men under flera år fick jag höra att ingen någonsin kommer kunna älska mig, att jag aldrig kommer få någon pojkvän, att ingen skulle vilja umgås med mig, att jag aldrig skulle kunna bilda familj. Jag tog åt mig riktigt mycket på den tiden. Jag blev kallad saker som "Scarface", och "missfoster". Även andra saker som är alldeles för känsligt för att ta upp. Jag började med smink i tidig ålder. Jag gjorde allt för att dölja ärren. Köpte smink för flera hundra, skaffade salvor som skulle ta bort ärren och planerade att ha laser för att få bort dem. Varje gång jag gick ut och folk tittade på mig, så tänkte jag direkt "De tittar på mitt ärr. De tycker jag är ful. Jag borde gå härifrån innan de säger något". Jag var så otroligt rädd för att bli ännu mer retad.
 
Skönhetsoperationen.
Året 2010 gjorde jag en skönhetsoperation som gick ut på att sy om ärren och få de finare, då läkaren som hade sytt ihop mig inte sydde särskilt fint. Jag gjorde vad som helst för att rätta till ärren och göra det finare. Så jag satsade på en skönhetsoperation. Jag bestämde mig för att bara göra operationen på ärret längst ner på kinden, eftersom den syndes minst. Jag ville se om det blev någon skillnad. Om det blev det så kunde jag göra det andra ärret också. Så jag gjorde operationen och månaderna gick. Tyvärr såg vi ingen större skillnad och det gjorde mig besviken. Jag tog upp frågan om laser igen, men läkaren berättade att det bara skulle göra ärren värre. Att de hade läkt bättre än förväntat och såg "fina" ut. 
 
Beslutet som förändrade mig.
Från och med den här stunden så bestämde jag mig för att aldrig mer skämmas över mina ärr. Varför skulle de få styra mitt liv? Jag hör av många att de aldrig tänker på att jag har ärr, att det bara är jag som ser dem och stör mig på dem. Kanske är det så. Jag började bli allt mer självsäker, när de glodde på mig eller viskade om mig så svarade jag i stil med "Vad kul att jag är i centrum i ditt liv" och "Vad kul att ni lägger energi på att prata om mig".  Idag sminkar jag mig fortfarande, men jag använder inte lika mycket smink och inte alla onödiga produkter. Det enda problemet jag har nu är att ärren svider när det är kallt och bränns när det är varmt. Men det är något jag får leva med. Idag tar jag inte åt mig av vad folk tycker och tänker om mig, även om det finns många som tycker jag borde skämmas. Ärren är en del av mig. De är en del av mitt liv, av min uppväxt. Så varför skulle jag vilja skämmas över det? 
 
Men, trots detta så gillar jag inte att prata om det. Jag blir lätt irriterad och ledsen när någon börjar prata om ärren eller fråga om ärren. Jag har varit rädd för att träffa nya människor för att jag direkt tror de kommer ställa frågor om ärren och bara fokusera på det. Men förutom det så hanterar jag det bra.

Undrar ni något?
Är det så att ni vill ställa frågor, så får ni göra det nu. Jag svarar så gott jag kan och jag kommer inte ta illa upp när ni frågar. Ni kan skriva era frågor och funderingar i det här inlägget. 

_________________________________________________________________________________________________________________
 
Fotnot: Ägaren som ägde hunden är inte den personen som var med hunden vid det här tillfället. Den riktiga ägaren är en nära vän till familjen och jag har absolut ingenting emot henne.
 
Fotnot 2: Det finns en del uppgifter om hunden som kan vara orsak till denna händelse. Men det är ingenting jag tänker skriva ut här, då det inte är det allt handlar om. 


amanda    •     •   http://liindstrand.blogg.se

sv: hahahahahahah skrev fel, skulle så arninge :D

omg måste läsa hela detta långa inlägg, ville bara lämna svar kommentaren först :)

Svar: Gör så! :)
LIL' BABUSTYLE

Ann-Charlotte    •     •  

Hej, Alla är har en historia bakom sig. Å mansKa inte behöva skämmas för dom. Du kunde inte rå för att den där hunden attacerade dig. Å jag måste erkänna att jag aldrig tänkt på ärren, fast jag anser att ärr ä vackert, det visar att man levt. :) Ta hand om dig kram

Svar: Tack för din fina kommentar! Du har så rätt i det du skriver. Alla har en historia och ärr visar att man har gått igenom någonting och klarat sig. Det är många som säger att de inte tänkt på ärren, så jag antar att det bara är jag som tänker på dem och oroar mig för mycket.
LIL' BABUSTYLE

amanda    •     •   http://liindstrand.blogg.se

Men jisses vad sjukt! Varför hoppade hunden på dig för? Om du liksom "kände" hunden. Du skrev att ni skaffade hund för att du inte skulle vara hund rädd resten av livet, är du rädd för hundar nu eller kanske bara just den rasen? Du har absolut ingenting att skämmas för. En människa ska ha bagage. Det är vanligt. Vi alla har någon som vi tycker är jobbigt och som vi kanske inte vill prata om. Jag har ärr över hela ryggen som jag också funderar på att fixa, men vet inte riktigt vad för behandling som skulle kunna passa. Tycker även att det är grymt att du känner att du inte bryr dig idag om någon har åsikter om dina ärr. Jag har aldrig sett eller tänkt på det förut. Kram <3

Svar: Helt ärligt vet jag inte varför den hoppade på mig. Om det var något jag gjorde, eller något ägaren gjorde. Det är någonting jag funderat på i alla dessa år. Men jag har slutat oroa mig för det då det ändå inte går att ändra. Enligt uppgifter ska denna hund ha bitit flera innan mig och inte blivit behandlad bra. Ägaren var inte den personen som var med hunden vid det här tillfället. Det var hennes pojkvän eller vad man kallar det och hon hade ingen aning om hur hunden hade behandlats när den var hos honom. Men om hunden blev dåligt behandlad kan jag inte svara helt på, men enligt uppgifter ska den ha blivit dåligt behandlad och på den grunden hoppat på andra och mig. Idag är jag inte rädd för hundar. I början var jag rädd för schäfer, rottweiler och dobermann då dessa anses vara en av de farligaste hundarna. Men idag är jag inte rädd för dem. Däremot får jag panik om jag tvingas möta en dobermann, just för att jag får flashbacks. Och har under min uppväxt blivit tvingad till att möta en sån hund efter attacken vilket gjorde mig ännu mer rädd. Så jag antar att jag blir rädd när jag ser en dobermann, men jag är inte rädd för just den hunden. Ang dina ärr så tycker jag inte du borde göra någonting, om du absolut inte känner att du inte kan visa dig. Jag skämdes så otroligt mycket över mina ärr att det hindrade mig från att leva. Men ja, jag försökte ju operera och göra det finare, men det gick inte. Så det var då jag bestämde mig för att inte längre skämmas. Jag hoppas du kommer fram till ett bra beslut och att du inte gör något förhastat. Du är fin som du är! <3
LIL' BABUSTYLE

Linda [fotoblogg]    •     •   http://lindassphoto.blogg.se/

Ojdå, hur mycket ska man få ta bara för att man har ärr egentligen? Blir så ledsen av detta inlägg, delen då folk sa saker och sänder alla mina tankar till dig! Du är verkligen hur fin som helst och jättebra att du ändrade dina tankar på dom, du verkar himla stark!

Svar: Tyvärr är det väldigt vanligt att folk med ärr blir dömda väldigt fort och mobbade. Det kan vara ärr efter att man har skadat sig själv, att en annan har skadat en eller att man har varit med i en olycka. Tack för dina fina ord!
LIL' BABUSTYLE

♫♪ sandra    •     •   http://www.sandramusic.spotlife.se

usch vad hemskt, både att hunden bet dig och för de som retat dig för det. Blev du hundrädd av denna händelse? <3

Svar: Ja, jag blev hundrädd, tyvärr. Men rädslan försvann när vi skaffade en hund som bara var min. Däremot får jag panik om jag tvingas möta en dobermann, då jag får flashbacks...
LIL' BABUSTYLE

Jessica Pettersson    •     •   http://www.unrestrained.blogg.se

Hejsan.
Tyvärr så är det ju så att man aldrig ska gå fram till en hund man inte känner ordentligt även om man både sett och gått ut med den förut, när inte hundens riktiga ägare (om jag fattat rätt) finns med. Då man aldrig vet om hunden är nervös med den här mannen. Tyvärr så är ju hundar precis som vi människor att dom har känslor och visar både oro , nyfikenhet och beter sig olika emot olika personer.

Jag tycker det var en enormt smart och pedagogisk ide av dina föräldrar att skaffa en hund till dig. För som man säger så måste man möta sin rädsla för att komma över den.

Jag är väldigt imponerad av hur du har tagit dig vidare i livet. Och är glad för din skull att du hade sån tur att du inte fick svåra missbildningar i ansiktet. Dock tycker ju jag att man borde införa fängelsestraff för personer som är med när hunden angriper. Speciellt när personen inte ens säger loss eller försöker bända upp hundens mun.

Blir stolt över att se en person som varit med om en olycka , resa sig på benen och skaka av det som hänt och visa sin vackra sida utåt.

Förhoppningsvis kan vi i framtiden förhindra händelser som denna och kanske ska vi införa hund körkort ;).

All lycka i världen till dig och en stor kram.

Mvh Jessica

Svar: Dessvärre så kände jag både ägaren och hunden väldigt väl. Om jag inte hade gjort det så hade jag inte gått fram. Jag brukade alltid fråga ägaren - om jag inte kände hunden - om det var okej att klappa den. Du fattade rätt. Jag tror den här mannen var ägarens pojkvän eller vad man ska säga. Ja, jag är glad över att vi skaffade en hund, det hjälpte mig väldigt mycket. Helt ärligt minns jag inte vad som hände med mannen, det enda jag minns är att det blev en polisutredning och jag fick svara på massor av frågor. Jag tror hunden avlivades senare. Tack för dina fina ord!
LIL' BABUSTYLE

Jessica Pettersson    •     •   http://www.unrestrained.blogg.se

Hejsan.
Tyvärr så är det ju så att man aldrig ska gå fram till en hund man inte känner ordentligt även om man både sett och gått ut med den förut, när inte hundens riktiga ägare (om jag fattat rätt) finns med. Då man aldrig vet om hunden är nervös med den här mannen. Tyvärr så är ju hundar precis som vi människor att dom har känslor och visar både oro , nyfikenhet och beter sig olika emot olika personer.

Jag tycker det var en enormt smart och pedagogisk ide av dina föräldrar att skaffa en hund till dig. För som man säger så måste man möta sin rädsla för att komma över den.

Jag är väldigt imponerad av hur du har tagit dig vidare i livet. Och är glad för din skull att du hade sån tur att du inte fick svåra missbildningar i ansiktet. Dock tycker ju jag att man borde införa fängelsestraff för personer som är med när hunden angriper. Speciellt när personen inte ens säger loss eller försöker bända upp hundens mun.

Blir stolt över att se en person som varit med om en olycka , resa sig på benen och skaka av det som hänt och visa sin vackra sida utåt.

Förhoppningsvis kan vi i framtiden förhindra händelser som denna och kanske ska vi införa hund körkort ;).

All lycka i världen till dig och en stor kram.

Mvh Jessica

Svar: Dessvärre så kände jag både ägaren och hunden väldigt väl. Om jag inte hade gjort det så hade jag inte gått fram. Jag brukade alltid fråga ägaren - om jag inte kände hunden - om det var okej att klappa den. Du fattade rätt. Jag tror den här mannen var ägarens pojkvän eller vad man ska säga. Ja, jag är glad över att vi skaffade en hund, det hjälpte mig väldigt mycket. Helt ärligt minns jag inte vad som hände med mannen, det enda jag minns är att det blev en polisutredning och jag fick svara på massor av frågor. Jag tror hunden avlivades senare. Tack för dina fina ord!
LIL' BABUSTYLE

Milina Salihodzic - En rakad feminist    •     •   http://milina.blogg.se

Fyfan :(
Att du blev mobbad för dina ärr är bara så jävla vidrigt. Dina ärr gör dig bara vackrare! Dom visar hur stark du varit som fortfarande står på benen trots att du blev attackerad av en hund och att du klarade dig!
Och att du blev mobbad för att du fick bröst redan i 2an tyder ju bara på att dom var så jävla avundsjuka på att dom inte hade fått bröst att dom var tvungna att trycka ner dig för det

Svar: Tack för dina fina ord!
LIL' BABUSTYLE

Malin Johansson [PINKPIERCINGS.se]    •     •   http://pinkpiercings.se/

Du ska egentligen ju vara stolt över dina ärr, dom bevisar ju att du bland annat inte blev blind och att det inte blev mkt värre än så här :) Men att bli mobbad för ärr, det va fan ett av dom löjligaste saker jag har hört! Va stolt över dina ärr helt enkelt!

Bra att ni skaffade hund snabbt så du kunde komma över rädslan :)

Svar: Ärren är ingenting att vara stolt över. Jag blev överfallen och sånt är inget att vara stolt över. Men däremot så skäms jag inte längre för dem. De visar ju - som du sa - att jag har gått igenom någonting som kunde slutat mycket värre. Ja, jag är glad att vi skaffade henne. Hon var världens underbaraste hund och hon var med under hela min uppväxt. :)
LIL' BABUSTYLE

Jessica Högberg    •     •   http://lchftrollet.blogg.se/

Älskade gumman. Jag är glad att du "bestämde om" och inte låter detta styra ditt liv... skickar en STOR kram!

Svar: Tack! Det är jag också glad för!
LIL' BABUSTYLE

Emma Broberg    •     •   http://emmaex.blogg.se/

så starkt att skriva ut det! <3

Svar: Tack! <3
LIL' BABUSTYLE

Denise    •     •   http://flingans.nu

Fy vad hemskt! Och ännu hemskare att du faktiskt blev mobbad för dina ärr som visar på vilken fruktansvärd händelse du har varit med om. Tur att du trots allt fick behålla synen och tror nog att det var ett himla bra beslut av dina föräldrar att köpa en hund till dig.

Svar: Ja, jag är riktigt glad att jag fick behålla synen. Däremot har jag nedsatt syn och är närsynt, så ser inte på långt håll. Men enligt läkaren och ögonläkaren ska inte detta ha orsakats av hundbettet, så det är ju bra antar jag. Ja, det var deras idé, just för att jag inte skulle behöva vara hundrädd i hela mitt liv. Jag är glad att vi skaffade hund, för hon var världens underbaraste och jag fick henne när hon var 6 månader gammal. Hon gick bort i cancer när hon var 10, så hon har varit med mig hela livet i princip.
LIL' BABUSTYLE

Isa    •     •   http://isajohansson.blogg.se

Men hoja jobbigt å läsa ju:(
Enligt mig så äre aldrig hundens fel att något händer utan ägaren som uppfostrar.

Svar: Du har rätt i det du säger. Det är aldrig hundens fel. Dobermann är en hundras som är svår att uppfostra, detsamma gäller boxer, rottweiler, pitbull och amstaff. De är riktigt svåra att uppfostra, så man måste veta vad man gör när man tar hand om en sån hund. Det är ju deras instinkt helt enkelt. Så det är inte deras fel.
LIL' BABUSTYLE

Iggy    •     •   http://inahuknow.blogg.se

Ditt ärr har inte förändrat någonting, du är fortfarande lika vacker! <3

Svar: <3
LIL' BABUSTYLE

The Revolt    •     •   http://TheRevolt.blogg.se

Det där med att du inte vågat träffa folk på grund av ärren, jag tror absolut inte folk fokuserar bara på det. Visst kan vissa undra, men det är inte så att de fokuserar bara på det. Det ska du inte tro!

Egentligen har du inget att skämmas för. Det var ju inte ditt fel? Det var liksom inte du som bet hunden, utan hunden som bet dig. Du har som sagt inget att skämmas för eftersom det inte någonstans är ditt fel att du blev biten. Vem som helst kan faktiskt ha blivit biten!<3

svar: oj, vilket jobbigt ex o.O hur länge har det pågått?:o

Svar: Jag vet att de inte fokuserar på ärren. Men ärren är det första jag ser när jag ser mig i spegeln, vilket i sin tur får mig att tro att det är det första alla andra också ser. Även om det inte alltid är så. Det känns skönt att inte behöva skämmas längre. När man väl accepterat sin sjukdom, sina fel och sina brister så finns det ingen som kan använda dem emot en. Jag är glad att jag tog det steget.
LIL' BABUSTYLE

Amanda [SPONTAN]    •     •   http://spontan.blogg.se

Usch så hemskt, men härligt att du inte skäms över dina ärr! :) Kan ärligt talat säga att jag aldrig ens lagt märke till att du hade ärr innan det här inlägget :)

Svar: Det kan nog bero på att jag alltid tar kort från vänster sida, så att vänster ansiktshalva syns mest. Om du tittar i bloggen på alla bilder på mig så kommer du se ett mönster hur mina bilder är tagna. :)
LIL' BABUSTYLE

Frida    •     •   http://friida.for.me/

Måste bara säga att jag tycker du är underbart vacker trots dina ärr! :)

Svar: Tack så mycket! :)
LIL' BABUSTYLE

Erica    •     •   http://faithhopelove.blogg.se

Starkt av dig att skriva om det här! Jag har faktiskt inte ens lagt märke till ärren förrän nu...
En sak som jag undrar lite över är varför hunden helt plötsligt attackerade dig? Det går ju såklart inte att veta helt säkert, men det verkar så konstigt med tanke på att du träffat den tidigare och så. Och den reagerade inte aggressivt då ni var fram och hälsade precis innan heller liksom. Och vad hände med hunden sen? Hur reagerade ägaren på vad som hänt?

Svar: Det är många som inte lägger märke till dem. I bloggen beror det nog på att jag alltid tar kort från vänster sida. Det finns en del som lagt märke till detta mönster och noterat det, men det är inte många. Jag vet inte varför den attackerade mig. Jag har själv funderat mycket på det. Tankar som: Sa jag något olämpligt? Gjorde jag något fel? Gav jag den en arg blick? Klappade jag den på fel ställe? osv.. Helt ärligt så vet jag inte och det har jag ständigt tänkt på sen den dagen. Däremot vet jag ju saker om hunden i hundens tidigare liv och det visade sig att hunden hade attackerat ett barn till innan den här ägaren fick den, vilket de aldrig sa något om. Men jag vet inte vad som triggade det heller. Däremot ägarens pojkvän tog inte hand om hunden bra alls, så det kan ha varit därför också. Med tanke på att en dobermann är en kamphund som inte är lätt att hantera. Vet att hunden tidigare hade övat till att bli polishund, men på grund av att den var rädd för höga ljud så fungerade det aldrig. Mer vet jag faktiskt inte. Jag minns inte vad som hände med hunden, men tror den avlivades. Jag minns inte heller hur den här personen som hade hunden då reagerade, men jag antar att han var i chock. Däremot den riktiga ägaren (inte den som var med hunden vid detta tillfälle) fick inte veta något förrän min pappa konfronterade henne. Hennes pojkvän hade alltså inte nämnt händelsen för henne. Men hon var också chockad och jag vet att hon känt sig skyldig i hela mitt liv. Hon är en nära vän till familjen. Men ingenting var hennes fel, så jag har aldrig klandrat henne. Hon är en underbar person!
LIL' BABUSTYLE

Anita    •     •   http://siliiins.blogg.se

Men fy fasen vad obehagligt... Usch fick rysningar i hela kroppen bara av att läsa detta..
Stora kramar till dig! <3 <3

Svar: Tack <3
LIL' BABUSTYLE

Anita    •     •   http://siliiins.blogg.se

Men fy fasen vad obehagligt... Usch fick rysningar i hela kroppen bara av att läsa detta..
Stora kramar till dig! <3 <3

Svar: Tack <3
LIL' BABUSTYLE

Madeleine    •     •   http://aveec.blogg.se

Starkt att berätta din historia, u go girl!

Svar: Tack för dina fina ord!
LIL' BABUSTYLE

Longevity - en blogg om hälsa    •     •   http://madelein.se/

Förstår att det måste varit traumatiskt eftersom du minns varenda detalj. Bra tänkt av dina föräldrar att skaffa en hund till dig för att du skuklle slippa vara hundrädd. Det normala hade nog varit att man regerade tvärtom. Ha en fin lördag!

Svar: Ja, jag vet inte riktigt vad det var som fick mina föräldrar att skaffa en hund åt mig. Men eftersom Ronja var valp när vi fick henne så växte jag ju upp med henne och valpar var jag inte rädd för, det var endast stora hundar.
LIL' BABUSTYLE

| BYSMJ | + all by me.    •     •   http://bbysmj.blogg.se/

usch vad hemskt, start av dig! Har aldrig tänkt på att du har ärr ens en gång!

Hoppas du får en fortsatt fin helg tjejen!!

Svar: Det är många som inte har tänkt på det. Både här i bloggen och i verkligheten. I bloggen kan det kanske bero på att jag alltid tar kort från vänster sida, så högersidan på mig syns nästan aldrig och det är där ärren sitter.
LIL' BABUSTYLE

Mirjam Wallmark    •     •   http://mirjamwallmark.blogg.se

Gud vad hemskt! Och väldigt starkt och modigt av dig att skriva om det även fast du tycker att det är jobbigt ♡ Vad hände med hunden och ägaren? kram

Svar: Tack för dina fina ord! Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Jag vet att det blev en polisutredning men minns inte hur den slutade. Jag tror dock att hunden avlivades, men inte helt säker på det heller, eller om den fick flytta ut på landet där den inte var i närheten av andra.
LIL' BABUSTYLE

Hanna    •     •   http://nattstad.se/hannypandy

Vilken historia! Vad hemskt... Men vad skönt att du bestämt dig för att inte längre skämmas för dina ärr! Kram :)

Svar: Ja, det tycker jag också! :)
LIL' BABUSTYLE

Mirra - NH och Hoppryttare    •     •   http://mirramarika.blogg.se

Oj va hemskt men du hade verkligen tur i oturen att du inte blev blind! Men vad hände med hunden, för någon form utav "straff" borde väl den som var ute med hunden få? En liknande händelse uppstod där jag bor och de avlivade hunden med en gång typ :/

Svar: Jag vet inte vad som hände faktiskt. Jag tror att hunden avlivades, men är inte helt säker. Minns inte vad som hände med han som hade hunden då. Minns bara att det blev en polisutredning.
LIL' BABUSTYLE

Sandra    •     •  

Vad hände med hunden? Alltså avlivades den?

Svar: Jag minns faktiskt inte vad som hände med hunden, men jag tror den avlivades.
LIL' BABUSTYLE

Madeliene    •     •   http://Madeias.blogg.se

- Åh vad hemskt. :( Folk har ingen rätt till att mobba någon bara för att man har ärr i ansiktet, men folk gör vad som helst nu för tiden bara för att få uppmärksamheten till sig själva. Jag förstår att det är ett känsligt ämne, men det är också bra och starkt gjort utav dig att skriva ett inlägg om händelsen. Du är stark!

Jag tycker du är bra som inte skämms över det längre, för det ska du absolut inte göra! Du är så fin, och det var ju tur att du inte blev mer skadad än du blev, om man nu kan säga så. Jag menar, du ser ju ändå och det är ju positivt, även fast händelsen var tragisk.

Jag har också ett ärr, vid ena ögat, men det är ingen som ser det längre, inte vad jag vet om. Men jag skäms fortfarande för det, tycker att det är fult och bara är i vägen.

kram på dig

Svar: Det var många saker de kallade mig när jag hade ärr. Men jag var liten och barn är barn, så jag såg det aldrig som mobbning förrän flera år efteråt. Ja, det tog så mycket energi att skämmas. Jag hade väldigt mycket smink och sådant och var rädd att träffa nya människor då jag var rädd att de bara tittade på ärren. Men idag tänker jag inte på det så mycket. Jag tror inte de syns så jättemycket, utan det är väl mest att jag vet att de finns där och ser dem varje dag. Jag hade tur att jag inte blev blind, så jag är glad att det inte blev värre än det blev. Jag tycker inte du ska skämmas för ditt ärr. Som jag sa, det tar så mycket energi. Försök lägga den energin på någonting annat! Det är svårt, jag vet, men du ska veta känslan när man väl gör det. Jag hoppas du snart inser att du inte behöver skämmas för det. Kram!
LIL' BABUSTYLE










Kom ihåg mig?