How can I love when I'm afraid to fall?
Det sägs att man måste våga satsa för att kunna vinna och satsar man inte så har man redan förlorat. Det kan nog vara sant. De säger också att man ska vara stolt över sig själv att man i alla fall har försökt, även om man sen förlorar. Men jag kan inte det. Jag kan inte förstå varför jag ska vara stolt över mig själv om jag förlorade striden. Jag vill inte kämpa hårt för att sen förlora det jag kämpat för. Jag vill inte kämpa i onödan. Antingen kämpar jag och vinner striden, eller så försöker jag inte.Men jag är fast. Jag vill inte blicka framåt, men jag är livrädd för att stanna här. Jag vill verkligen inte kämpa så hårt för att sen förlora. Jag vill inte det. Jag klarar inte av det. Men kämpar jag inte så kan jag aldrig vinna. Hur ska jag kunna bli kär igen om jag är för rädd för att falla? Hur kan jag släppa in en person i mitt liv om jag från början intalat mig att ingen kan älska mg? Varför är jag så rädd? Varför gör det så ont? Jag vill inte vara ensam. Ensamheten skrämmer mig. Jag vill kunna känna kärlek igen och må bra tillsammans med någon igen. Men jag kan inte. För så fort någon närmar sig så byter jag riktning.
Jag anklagar andra för att behandla mig illa när jag från början behandlat dem likadant. Redan anklagat dem för att de kommer krossa mig och bara gå sin väg, utan att de ens hunnit säga något. Jag vågar inte känna lyckan, vågar inte bli kär. För jag vet att ingenting varar för alltid. Och jag är trött på att få börja om från botten igen. Men någon gång måste jag våga ta det steget och ge dem en chans, våga lita på att de inte sårar mig, att de inte är som alla andra som gjort mig illa.
"I'm not your father, I won't desert you. I'm not your ex, not trying to hurt you. I'm just a man trying to love you". Det är någonting jag tänker på väldigt ofta. Men jag kan inte hantera det. När man har blivit sårad och krossad så många gånger av personer man aldrig trodde skulle göra det, så är det svårt att ta åt sig, svårt att se skillnad på människor. Jag vill så gärna känna kärlek igen, men rädslan av att bli krossad tar över helt. Jag vågar inte göra mig sårbar. När jag blir rädd för närhet så börjar jag bråka. Jag säger saker som sårar mig och den andra. Jag tar förhastade slutsatser som jag själv hittat på.
Men jag tror att min sjukdom är nyckeln till det hela. Innan jag fick den hade jag aldrig de här problemen. Jag måste lära känna en person som accepterar mig för den jag är, som accepterar min sjukdom. Hur ska jag kunna acceptera den och våga göra mig sårbar om alla säger "ge inte upp hoppet, en dag kommer du bli frisk och må bra igen"? Men personen som jag tar in i mitt liv måste veta hur jag mår, hur jag beter mig i de värsta stunderna. Det är där det brister. I början verkar allting perfekt, jag vet inte hur många gånger jag tänkt "Åh, han är så underbar. Han är den allra bästa, han förstår mig, accepterar mig och hanterar allting så bra." och sen "Han måste jag ge en chans, det här kan leda till riktig lycka". Men sen tappar han tålamodet.
Efter ett tag är jag inte längre den tjejen som har ont och som behöver tas hand om, jag är istället tjejen som alltid klagar på att jag har ont och som alltid är jobbig och tror att det är synd om mig. Jag vet, jag har varit där. Det hände precis samma sak i mitt förra förhållande. Men allt har med tålamod att göra. Jag själv har inget tålamod och måste därför vara med någon som har det. Som kan ha det för oss båda. I början är det lätt att ta hand om problemen, men med tiden blir det bara irriterande. Han slutar ringa, slutar smsa och kommer med bortförklaringar för att slippa prata med mig. För undviker man det så är det inte ens problem längre. Det händer alla. Alla har någon gång känt den känslan att personen bara är jobbig och i vägen och man önskar att man inte kände den. Men man tänker aldrig på att det kan ligga någonting bakom det, man tänker aldrig på varför personen är jobbig.
Jag behöver en person som inte tröttnar på mig, som har tålamod. För anfallen är ingenting som kommer upphöra och huvudvärken är ingenting jag kommer undan. Jag har inte valt det här. Min sjukdom är den jag har blivit. Jag är min sjukdom. Men vem vill vara med någon som är så trasig? Som alltid behöver någon som tar hand om den? Hade jag inte haft sjukdomen så kanske jag hade haft en underbart förhållande nu med massa kärlek och glada stunder, istället för att förstöra allting varje gång och lämnas ensam i slutet. Det kanske inte är meningen att jag ska ha ett bra förhållande med en kärleksfull person. Det kanske är meningen att jag ska vara ensam.
Jättebra skrivet!
Sv: Eftersom att jag läser en utbildning som är på distans har vi vissa veckor då vi alla måste komma in till universitetet och träffas på plats och det kallas inneveckor :)
Svar: Jag ska ha praktik på BB nästa gång. Snart. Ska bara ta mig igenom en veckas teori först. ;p
Vet inte om jag har något bra att säga förutom att jag hoppas att det blir bra. Jag jobbar själv med att bli bättre på att släppa in människor i mitt liv och lita på att de inte ska lämna mig eller såra mig. Det är inte alltid lätt, men jag tror att det går framåt. Det kommer det säkert att göra för dig med. <3
Haha, du kunde ju låtsas xD
Vad har du för sjukdom? :o Mår du dåligt av den? ♥
Starkt skrivet! Jag förstår tyvärr inte hur det känns men kan tänka mig hur hemskt det e att må dåligt nästan varje dag. Men du är en stark person som tar dig igenom detta å det beundrar jag. Men det är inte meningen att nån överhuvudtaget ska vara ensam, men man kan välja det eller välja att öppna sig å va med alla andra. Hoppas att det finns folk du tkr om å älskar som stöttar dig å finns där för dig. Kramar
Starkt skrivet! Jag förstår tyvärr inte hur det känns men kan tänka mig hur hemskt det e att må dåligt nästan varje dag. Men du är en stark person som tar dig igenom detta å det beundrar jag. Men det är inte meningen att nån överhuvudtaget ska vara ensam, men man kan välja det eller välja att öppna sig å va med alla andra. Hoppas att det finns folk du tkr om å älskar som stöttar dig å finns där för dig. Kramar
Beklagar att du känner såhär, vet exakt hur det är att känna såhär <3
Så bra skrivet och jag lider verkligen med dig. Jag vet hur det är att ha ont varje dag, ingen förstår som inte själv är med om det och tycker man blir jobbig.
Jag kan förstå hur fruktansvärt det måste vara att gå runt med huvudvärk hela tiden.. Personer som inte accepterar din sjukdom är inte ens värda att vara i din omgivning i alla fall. En dag kommer du hitta en fantastik kille som kommer acceptera din sjukdom och ta dig för den du är, det kan jag lova dig!
Jag har också problem med huvudvärk sedan ett halvår tillbaka, det tar på krafterna och man blir lätt vresig när man mår som sämst. Har du hittat något som lindrar huvudvärken något? :)