Jag vet att det har stått lite tomt här, men jag går igenom en jobbig period just nu och gör inte så mycket. Har varken ork eller lust för någonting, men förhoppningsvis vänder det snart. Idag efter Arcus så var det ganska fint väder, så jag och pappa tog med oss lilla prinsessan till Mariebergsskogen för en liten utflykt. Djuren var hon inte intresserad av, men lekparken var väldigt kul. Och så köpte vi oss en varsin mjukglass som vi mumsade på. Lovisa äääälskar mjukglass, typ det bästa hon vet, haha! Kom på att jag inte har visat er bilderna på djuren som jag tog i mars, heh... Kaaaaanske kan lägga upp dem i veckan... eller något.

Jag försöker! Varenda dag är en kamp för mig, varenda dag måste jag försöka vara en person som andra kan stå ut med. Du tycker att jag är negativ hela tiden, att jag aldrig ser något positivt och att jag ständigt är på dåligt humör, och på så sätt är jag en person som inte är annat än problem. Men prova själv att känna smärta 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året. Prova själv att orka leva med smärta som aldrig försvinner, samtidigt som du ska vara glad och positiv hela tiden. Berätta därefter för mig om du är rätt person att döma mig. 

"Sluta oroa dig hela tiden och ta det som det kommer istället!"
Om jag kunde så skulle jag. Tror du på riktigt att jag har valt att oroa mig över allting? Att jag har valt att ständigt vara orolig och inte kan njuta av livet? Min sjukdom har tagit över mitt liv och det är den som bestämmer när den väljer att slå till. Jag kan få ett anfall när som helst, jag kan få bieffekter av mina medicner när som helst. Har du någonsin legat ner och samtidigt känt att du bara vill falla ihop? Det är så det känns att leva med kronisk smärta. Varje minut är en kamp och jag har svårt för att planera saker med andra och se fram emot det. För jag är rädd för att få ett anfall eller ha en riktigt dålig dag den dagen vi planerat att göra någon. Har du någonsin känt att allt hänger på dig? Att den enda som kan förstöra det du och dina vänner planerat är du? Att dina vänner är väldigt besvikna även om de inte berättar det?

"Det är lugnt, jag orkar med dig!"
Jag vill inte vara med någon som orkar med mig, utan någon som vill vara med mig. Ja, jag behöver någon som orkar stå ut med mig, men jag vill inte att den personen ska behöva göra det för att den måste, utan för att den vill vara med mig. Det är en stor skillnad. Jag vill inte behöva känna att jag är en belastning för dig. Jag vill inte behöva känna att du är trött på att jag är på dåligt humör fast du hela tiden försöker dölja det. Tro mig, jag är nog trött på mig själv och min sjukdom, så jag behöver inte dig till det. Däremot måste du har enormt stort tålamod och kunna hantera mig i alla situationer. För tålamod är något jag inte har.

 

"Jag tycker synd om dig och jag tänker på dig när jag har ont i huvudet"
Men vad kul att jag står i centrum i ditt liv. Jag har aldrig bett dig om att tycka synd om mig. Din huvudvärk och min huvudvärk är inte samma sak, så sluta jämföra. Jag har 5 olika sorters huvudvärk, så du får gärna vara mer specifik om du ska prata om din huvudvärk och säga att du tänker på mig, att jag har det värre. 

"Men har du inga mediciner som hjälper?"
Jo, jag har mediciner. Och de hjälper en del, men de kan inte bota mig. Min sjukdom är kronisk. Den går inte bort. Jag kommer få leva med mediciner resten av mitt liv. Mediciner som egentligen inte är till för att lindra huvudvärk. Ironiskt, eller hur?

"Men du ser ju ut att må bra!"
Ja, men har du hört talas om smärta som inte syns utanpå? Jag har ont hela tiden, ibland är det mildare och ibland extremt. Har du brutit benet, haltar du och blöder du så syns din smärta. Har du ont i huvudet, ont i magen eller någon annanstans inne i kroppen så syns det inte utanpå på alla gånger. Så säg mig, är du rätt person att döma om man mår bra eller inte?

"Jag kan ta hand om dig!"
Jag är inte så säker på det. Vet du ens vad du ger dig in på? Vet du hur mycket jag egentligen kräver? Jag ligger ofta vaken långt in på natten med extrem smärta. När jag väl somnar så blir det inte länge. Jag känner mig aldrig utvilad längre. Om jag bara kunde sova en hel natt, utan komplikationer, så kanske dagen skulle kunna bli lite, lite enklare. Jag blir arg, frustrerad, ledsen, panikslagen, hopplös och det kan komma exakt när som helst på dygnet. Jag kan vara glad och må bra ena stunden, och det kan övergå till någonting helt annat på en sekund. Jag är ingen lätt människa att vara med. Jag kan vara det bästa som har hänt dig, men också det absolut värsta. Du kommer känna dig hjälplös i många fall, du kommer må dåligt över att inte kunna hjälpa mig. Du kommer få se mig gå igenom alla perioder utan att du kan göra någonting. Du kommer önska i många fall att du aldrig hade lärt känna mig.

 

Du kanske kan ta hand om mig ett tag, kanske några månader, om ens det. Men vad händer när du inte har krafterna kvar? När du helt plötsligt ger upp mig helt och hållet? När du lämnar mig där helt ensam? Vad händer när du inte längre orkar med mina anfall och mina dåliga stunder? För vi vet att ingen klarar av att vara stark hur länge som helst, någon gång faller vi och det kan förändra allt.

 

Iggy är min allra bästa vän och vi har känt varandra sen jag var 5 och hon var 10. I hela 15 år har vi varit bästa vänner. Så jag ville göra hennes 25:e födelsedag lite mer speciell. Jag letade rätt på bilder som vi har tagit genom åren tillsammans och så satte jag ihop det. Här ovan ser ni resultatet. Jag skrev ut det på fotopapper och satte en ram runt om. Så hon fick en personlig tavla i födelsedagspresent (och lite andra saker). Hon blev jätteglad över sin present och jag vet att vi kommer ha många mer år tillsammans. Finns ingen bättre än hon. ♥

God morgon! Tisdag idag och jag ska göra min första dag på Arcus, är riktigt nervös faktiskt. Förra veckan så var jag på ett möte med min arbetsförmedlare och då kom vi fram till att jag ska testa att gå där. Jag kommer att hålla på med något som kallas för Personlig inventering. Där ska jag förhoppningsvis få lite bättre självförtroende, reda ut tankar och försöka pussla ihop bitar som i sin tur ska leda till att jag ska veta vad jag vill göra, ungefär.

 

Jag har själv valt att börja på Arcus. Dels för att jag är trött på att gå hemma och må dåligt över att jag inte gör något med mitt liv. Och dels för att jag måste få bort min rädsla för att söka jobb. Jag tänker inte gå in på detaljer angående min rädsla, men jag kan berätta att jag under några månader har haft stor ångest och en stor rädsla för detta. Jag har en stor rädsla för att jag kommer att misslyckas totalt igen. Men jag kommer att gå hos en arbetspsykolog parallellt med Arcus, och förhoppningsvis så försvinner min rädsla förr eller senare. Hoppas jag.

Titta, vilket fint armband jag har fått! Det är min underbara vän Linnéa som har gjort detta armband till mig. Hon har också gjort ett armband med bokstaven R till mig. Kunde inte ha varit mer nöjd! Som ni vet är jag väldigt dålig på att använda smycken och accessoarer, men dessa två armband tar jag aldrig av mig. De kommer sitta där och pryda min arm. De betyder alldeles för mycket för mig för att jag ska kunna ta av dem. Tusen Tack Linnéa för dessa armband! 

 

Bokstaven R står för min hund som dog i cancer för tre år sedan. Jag har ett halsband med hennes bokstav på, men jag vågar nästan aldrig använda det för jag är så rädd att det går i sönder. Så jag blev så glad när jag fick ett armband med ett R på. Nu kan jag bära med mig henne hela tiden utan att vara rädd att ha sönder det. ♥

Tack för alla gulliga sms, kommentarer, mejl och meddelanden jag har fått angående förra inlägget! Det var fler som brydde sig än vad jag trodde. Jag har världens underbaraste läsare! Och jag kan meddela att idag mår jag mycket bättre. Det enda jag har haft är en jobbig huvudvärk, men det beror nog på att det har varit så extremt varmt idag. Mötet jag var på gick bra och nästa vecka börjar jag på ett nytt ställe i hopp om att stärka mitt självförtroende, veta vad jag vill göra med mitt liv och förhoppningsvis få bort rädslan om att söka jobb. Är lite orolig och rädd för att det inte ska funka, men jag ska ge det en chans i alla fall. Kan berätta lite mer nästa vecka. Nu tänkte jag avsluta den här dagen med att titta på film och äta en god fruktsallad!

 

Jag hittade för några dagar sen en hemsida med sjukt snygga motiv till fondväggar, och jag kände att jag bara måste dela med mig av den! Är du trött på den vanliga inredningen och skulle vilja ha något annorlunda? Då ska du spana in Tapetstore.se! Här finner du obeskrivligt snygga motiv med allt från städer, djur och fridfulla stränder till sport, vintage och rymden. Med andra ord så finns det något för alla!

 

Jag har riktigt svårt att bestämma mig för bara en favorit eftersom det finns så många fina! Men min dröm är ju att flytta utomlands och jag älskar solnedgångar och stränder, så vad passar inte bättre än att visa er några av mina favoriter inom denna kategori? Min absoluta favorit är nog den första bilden, den ser så underbart fridfull ut. När jag flyttar hemifrån så bara måste jag skaffa en fondvägg med någon av dessa motiv i mitt sovrum! Hur underbart skulle det inte vara att vakna upp och somna till det här varje kväll? Längtar redan tills jag flyttar hemifrån och kan börja inreda och drömma mig bort till något varmt land!

 

Har ni någon favorit som finns på Tapetstore.se? Skulle vara riktigt nice om ni ville kommentera och kanske länka till eran favorit! Vore riktigt kul att få se vad ni gillar för motiv, och berätta gärna i vilket rum du skulle vilja ha fondväggen! :)

Söndag igen och nu är denna vecka slut. Äntligen! Den har veckan har bara varit fucked up rakt igenom. Varit nedstämd och inte orkat bry mig om någonting. Antar att jag är inne i en sån period nu. Kul. Avslutade i alla fall veckan med att träffa underbara Linnéa som jag inte har träffat på huuur länge som helst. Vi båda behövde komma bort från allting ett tag, så vi drog ner till stan, köpte med oss en varsin smoothie och satt på mitt favoritställe. Precis vad vi behövde!

 

Jag har så många tankar, så många känslor och allt gör mig bara mer och mer förvirrad. Jag saknar den där känslan jag hade i början av året, när jag tog mig i kragen och bestämde mig för att det här skulle bli mitt år. Minns ni när jag pratade om att jag hade två projket som jag skulle börja på det här året? Ena projektet vet ni redan om. Volontärresan till Spanien. Tyvärr så har jag ännu inte hört något, vilket troligtvis innefattar att jag inte kommer iväg det här året som jag tänkt. Men jag tänker inte ge upp det. Åker jag inte i år, så tänker jag åka nästa år. Jag ska till Spanien förr eller senare. Så är det bara. Det är där jag hör hemma. 

 

Det andra projektet har jag inte börjat med än och halva året har redan gått. Jag blir mer och mer osäker på hur jag ska göra det. Och om jag ska göra det. Jag vill göra det, men just nu är jag inne i en period där ingenting går som jag vill och jag har inte den energin jag önskar att jag hade. Jag vill känna mig taggad igen. Men det är svårt när ingenting går framåt just nu. Det känns som om jag står stilla. Som om jag inte kommer någonstans. Inga framsteg har jag gjort heller. Allt jag känner just nu, är misslyckande.

 

Jag vet inte längre vilken väg jag ska ta eller i vilken riktning jag ska gå. Det händer så mycket, men ändå så händer det ingenting. Känslan är obeskrivlig. Jag stelnar till så fort jag tänker på det. Det känns som om jag är vilse och har tappat bort kartan. Om mindre än ett halvår ska jag ha börjat med mitt projekt. Men jag vet inte ens hur eller vart jag ska börja. Det är ju så mycket som måste förberedas. Så mycket energi man måste lägga ner. Så fokuserad man måste vara. Så bestämd man måste vara. Och det har aldrig varit min starka sida. Jag önskar att jag hade någon som jag kunde prata med om projektet, som kan hjälpa mig och göra det tillsammans med mig. Men den tanken slår jag bort lika fort. Ingen skulle förstå vad det betyder för mig. Ingen skulle orka göra det med mig. Jag känner mig själv väldigt bra. Jag är lite av en omöjlig människa.