I'm done

Today's a good day

Idag är det en bra dag. Jag vet inte riktigt varför, men allt har gått enligt mina planer. Och hur ofta händer det? Var hos tandhygienisten och hade inga hål, åt god lunch med mamma på stan och gympasset gick bättre än förväntat. Förutom att jag råkade sträcka benet fast jag tränade armar. Vet inte riktigt hur jag lyckades med det, men det är sån jag är. Oförutsägbar helt enkelt. Och så råkade jag vrida axeln ur led. Men inga konstigheter där, det är rätt vanligt faktiskt att jag gör det. Det räcker med att jag ska ta på mig en tröja. Lite impade är ni, huh?
 
Dessutom har min varannandags-diet fungerat bra hittills. Väldigt ovanligt då jag helt enkelt saknar tålamod. På riktigt alltså. Mitt tålamod suger. Men nu ska jag avsluta kvällen med Numb3rs. En av de bästa serierna!

Blogglista

1. Vem är din bästa vän? Iggy.

2. Vad har du för skostorlek? 38

3. Brukar du skratta för dig själv? Absolut. Ingen annan vill ju skratta åt det jag säger. Känns ju dumt annars.

4. Om du var en krita, vilken färg skulle du vara då? Rosa såklart!

5. Tv eller dator? 
Det blir nog dator. Japp. Dator blir det.

6. Favorit TV-program? Tittar bara på serier, räknas det?

7. Har du några syskon? Yes, två halvbröder och en låtsassyster eller vad man nu ska kalla henne.

8. Längd? Väldigt kort.

9. Hårfärg? Just nu brunt med rosa underhår.

10. Favorit månad? Antingen juni, juli eller augusti. Beror helt på när vädret bestämmer sig för att vara varmast.

11. Har du gråtit någon gång utan någon anledning? Varje gång jag har bitchvecka.

12. Kan du stå på huvudet (utan att luta dig mot en vägg)? Om jag svarar ja på den frågan, tror ni mig då?

13. Har du tatueringar? Nix, men jag ska ha. Förr eller senare. Typ.

14. Är du kär i någon kändis? Har gaanska många på den listan, haha.

15. Piercingar? I öronen, näsan och läppen. Haft i naveln tre gånger också. Ifall det är någon som bryr sig.

16. Är du fortfarande vän med folk från skolan? Har en vän från högstadiet. Tro det eller ej.

17. Har du någon gång skjutit med en pistol? Nej, men hur coolt vore det inte att testa det!?

18. Hur många kuddar sover du med? Jag har 6 kuddar... men sover utan kudde oftast.

19. Har du ett par rosa string? Nej, jag tror faktiskt inte jag har det. VARFÖR HAR JAG INTE DET!?

20.Vad gjorde du i natt? Sov?

21. Hade du berättat för dina föräldrar om du blivit gravid? De hade nog listat ut det förr eller senare ändå.

22. Hade du blivit glad om din kille friat till dig? Absolut. Om jag hade någon. Och det kändes rätt.

23. Klackskor eller sneakers?
Dummaste frågan. Sneakers såklart.

24. Kjol/klänning eller jeans? Väldigt, väldigt sällan jag har på mig klänning. Ser du mig i det så är du en av få. Grattis. Och kjol skulle jag aldrig någonsin ta på mig.

25. Har du någonsin fått ditt hjärta krossat? Yes, det har jag.

26. Har du någonsin krossat någon annans hjärta? Förmodligen.

27. Är du rädd för att starta ett förhållande med någon? Ja, det är jag. Jag är ingen person som kan hantera förhållanden. Det slutar aldrig bra ändå.

28. Vild fest eller romantisk hemmakväll? Jag trodde vi alla visste att jag inte festar?

29. Har du någonsin gått på bio ensam?  Självklart inte.

Jag har en fråga till er som undviker mjölk och gluten

Nu har jag äntligen börjat på gymmet igen, älskar't! Har verkligen saknat att vara där. Så nu får jag ta vara på tiden eftersom jag som vanligt bara tar för tre månader. Den största anledningen till det är att jag vet inte hur mycket jag orkar och kan innan jag kommer in i en period då huvudvärken är som värst. Gjorde mitt första pass idag. Blev bara lite uppvärmning på löpbandet och sen magövningar. Bra start!
 
Och så behöver jag eran hjälp.
Jag funderar på att sluta få i mig socker, gluten och mjölkprodukter då det finns en liten chans att huvudvärken blir bättre och att jag inte får mina anfall så ofta. Min fråga är: Finns det någon som läser min blogg som själv undviker gluten, socker och mjölk? Hur kan en måltid se ut? Vad bör jag undvika att äta och vad kan jag äta? Har kikat runt lite på nätet men det sägs så olika så jag tänkte fråga er om ni kan något om det där. Hojta till i så fall genom att kommentera eller mejla [email protected]. Vore riktigt tacksam!

#Iamscrewedup

Uppdatering om mitt liv + fråga till er

Hey guys! Jag har fått frågor om varför jag inte skriver så mycket om min vardag längre. Saken är den att det händer inte så mycket i mitt liv just nu. Jag går hos min arbetspsykolog och jag går på mina möten. Det är i princip allt jag gör. Många av er vet att jag började gå på något som kallas Introduktion till arbete för några månader sen och ja, jag går kvar där. Just nu står det rätt still. Anledningen till att jag går där är för att jag inte riktigt är redo för att komma ut i arbetslivet igen efter vad som hände förra våren. Men nu har vi börjat prata om arbetsprövning och eftersom jag har min extremt vänliga kroniska huvudvärk som väljer att ta över mitt liv, samt några andra saker så kan jag inte vara på vilket ställe som helst, inte just nu i alla fall, i den situation jag är i. Jag kan t.ex. inte vara i kök, på ett café, i en affär, på en webbyrå, på förskola eller dagis bland annat. Men jag tänkte kanske vara på ett hunddagis, tror ni det skulle vara kul? Jag tror faktiskt jag skulle kunna klara av det. Men vi får se.
 
Över till nåt helt annat.
Ikväll ska pappa bort på möte och vet ni vad det betyder? Tacos! Pappa äter inte det så jag och mamma passar på att ha lite mor-och-dotter-mys när pappa är på möten. Och mitt i allt vill jag bara säga att jag kommer vara mer aktiv och uppdatera mer när jag får en ny design till bloggen. Jag har verkligen tröttnat på den här designen och då är det inte lika roligt att blogga. But I'll do my best. Deal?
 
Och finns det något speciellt ni vill jag att uppdaterar mer om? Kika i kategorierna och berätta gärna om det är något ni vill se mer av. T.ex. filmtips, hur det är att leva med en kronisk sjukdom, musik, lär känna mig eller intervjuer kanske? Your choice!

I get lost inside my mind

"There's a war inside my head. Sometimes I wish that I was dead, I'm broken. So I call this therapist, and she said 'Girl, you can't be fixed, just take this'. I'm tierd of trying to be normal. I'm always overthinking. I've been searching city streets, trying to find the missing piece. I'm driving myself crazy."

Finns det någon som gör gratis designer?

 
Nu tänkte jag göra någonting jag aldrig brukar göra: Jag tänkte fråga er om det finns någon som läser min blogg som kan göra en gratis design till mig? På grund av dålig ekonomi kan jag inte betala något (därför gratis). Jag har tröttnat väldigt mycket på min blogg och känner för att göra den ny och fräsh. Jag har kikat igenom flera gratisdesigner men inte hittat någon som faller mig i smaken. Jag har lätt för att tröttna på designer (tyvärr) så designen ska gå att göra om lite (saker jag kan göra själv) om jag tröttnar. Självklart kommer jag ha en länk i menyn eller liknande till den person som gjort designen, även om jag ändrar lite själv i den.
 
Jag vet hur jag vill ha den (på ett ungefär) och den ska vara enkel och stilren med några små detaljer som jag inte kan fixa. Headern kan jag fixa själv. För mer information, mejla mig på [email protected]
 
Vore riktigt tacksam om det finns någon där ute som skulle vilja fixa det!

Give me reason but don't give me choice. 'Cause I'll just make the same mistake again

Sometimes the questions are complicated and the answers are simple

There comes a point in your life when you realize who matters, who never did, who won't anymore and who always will. So don't worry about people from your past, there's a reason why they didn't make it into your future.

Serietips: Prison Break

Bilden är lånad härifrån.

Prison Break är en amerikansk TV-serie från 2006. De flesta skulle göra vad som helst för att aldrig hamna i fängelset Fox River, men Michael gör allt för att komma in. Hans storebror Lincoln har blivit dömd till döden för ett brott han inte har begått och Michael gör allt i sin makt för att få ut sin bror och sig själv ifrån Fox River. Med en minst sagt invecklad flyktplan så har han planerat allt i minsta detalj för hur de ska ta sig ut och vad de ska göra när de är ute. Hela planen är tatuerad på kroppen i kodord och andra detaljer som ingen skulle förstå. Men när han tvingas ta med sig några av fängelsets farligaste män blir allt mer komplicerat än vad han hade trott. Ingenting blir som han hade tänkt sig och med risk för att bli påkommen innan de hunnit ut. "Escape is only the beginning" beskriver serien väldigt bra!
 
Min uppfattning: Jag älskar den här serien! I början trodde jag inte att det var något för mig, men det händer alltid någonting och den är lite mystisk. Wentworth Miller spelar sin roll (Michael) riktigt bra. Är sjukt imponerad! Jag gillar att han använder sig av koder och kodord för att kommunicera så att ingen annan förstår. Och vem tatuerar in en flyktplan på kroppen?! Diggar't! En riktigt spännande serie! Det finns en film också, men den rekommenderar jag er att titta på efter ni har sett serien!
 

Gästbloggning #6

Jag är anonym så jag säger inte vad jag heter, men jag bloggar i alla fall på bloggen TheRevolt. Det är kanske även bra att nämna att jag och Therese aldrig träffats. Kontakten vi har haft har, mer eller mindre, varit enbart via våra bloggar. Trots att jag aldrig träffat henne face to face, har Therese blivit en person som jag verkligen bryr mig väldigt mycket om. Det har mycket med att hon är en helt fantastisk människa. Hon har en väldigt färgstark och unik personlighet.

När hon frågade mig om jag ville gästblogga hos henne så kändes det som en självklarhet att svara ja på den frågan. Jag visste direkt vad jag ville skriva om; jag vill berätta för er att ni borde läsa hennes alla inlägg och faktiskt ge hennes blogg en ärlig chans. För den är unik och väldigt stärkande. Det är sällan man stöter på en så färgstark individ i den stora bloggmassan.

Jag hade tur att jag stötte på Therese här i bloggosfären. Jag bloggade mest för att skriva av mig, därav även min anonymitet. Jag hade inga planer på att skaffa vänner via bloggen. Mitt syfte med mitt bloggande var enbart att ha en fristad där jag kan skriva mina åsikter och tankar.

Jag vet inte när eller hur jag stötte på henne, men det blev nästan automatiskt att hon blev den bloggare som jag kände mest för. Det handlar inte enbart om att hon driver en äkta blogg, eller att hon peppar mig då hon kommenterar på min blogg. Att jag automatiskt började gilla henne har mycket med att jag kände igen mig själv i henne. Djupet, ärligheten men även styrkan hon har, det kändes så vackert att se det hos någon annan.

Tidigare kände jag ofta att jag var ensam. Inte ensam ensam utan ensam tillsammans. Känner ni igen den känslan? Jag hatar i vilket fall den känslan – den är hemsk. Jag kände mig ofta för mycket i jämförelse med alla andra. Jag kände mig för djup, för komplicerad … Ja, bara för mycket. Men efter att jag lärde känna Therese så försvann de känslorna sakta. Jag hade hittat en som var lik mig, inte gällande allt, men gällande mycket. Jag var inte ensam längre.

De sidor jag hatade med mig själv, var de sidor som jag älskade hos henne. Det fick mig att inse skönheten i mina egna sidor. Det blev lättare att acceptera att jag var som jag var, om jag såg någon annan vara som mig. Det blev lättare att gilla mina komplicerade sidor om jag gillade samma komplicerade sidor hos någon annan. Förstår ni?

Jag har fortfarande inte stött på någon jag känt samma connection, som jag känner med Therese. Just gällande Therese så har hon en sak i sig som väldigt få människor har. Jag har jättebra folk runt omkring mig, de får mig att må bra och allt. De är snälla, ärliga, äkta och lojala. Och allt annat bra. Just gällande Therese är det inte just det som fått mig att gilla henne så mycket, för jag har ju som sagt aldrig träffat henne. Det som fick mig att börja gilla henne är hennes sätt att uttrycka sig på – hon har en nerv som väldigt få har. Den fångade mitt hjärta direkt.

Det är svårt att säga vad exakt det är för nerv, ni får helt enkelt ta reda på det själva. Det är därför jag uppmanar er att uppmärksamma hennes inlägg mer, för det finns något i dem som inte andra inlägg har. Det närmsta jag kan beskriva nerven som är att inläggen har en närvaro som berör i djupet.

En stor tumme upp till Therese från TheRevolt.

House: We all make mistakes and we all pay a price

Fall seven times, stand up eight

Hola amigos! Här har det ekat tomt ett bra tag, jag är fullt medveten om det och det finns anledningar till det. Ni vet att jag aldrig tar bloggpaus om jag inte måste, då jag helst delar med mig av allt. Många av er har följt med på min resa sen bloggen startades här och ni har alltid stöttat mig, peppat mig och funnits där. Jag tycker att ni har rätt att veta och därför tänker jag nu berätta min historia för er.
 
Det började några dagar innan jul. Jag kände mig nere och all energi jag lagt på att göra julen perfekt kändes meningslöst. Nätterna var jobbiga. Men jag kände att "den här julen ska bli den bästa på länge!". Julen blev helt okej, inte så bra som jag hoppades på, men långt ifrån så som det brukar vara. Så jag var nöjd. Dagen efter julafton hände det som inte fick hända.
 
Ännu ett anfall som skulle visa sig inte vara det sista. Jag tänkte inte så mycket på det då, för allt kändes precis som ett vanligt anfall. Men till skillnad från tidigare anfall så hjälpte varken anfallstabletterna eller migränsprayen. Jag mådde extremt illa. Natten kändes otroligt lång och paniken växte inom mig. Det var något som inte stämde.
 
Dagen efter mådde jag som jag alltid gör efter ett anfall som varat i flera timmar. Jag hade ändå tur, då ett anfall kan hålla på upp till 24 timmar, detta höll på kanske 8 timmar. Jag var utmattad och kände mig levande död. Dagarna gick, jag tappade aptiten och kände mig nere. Jag ville så gärna umgås med prinsessan, men kroppen sa ifrån. Jag orkade helt enkelt inte.
 
Några dagar senare hände det igen. Ännu ett jävla anfall. Samma som förra gången så hjälpte inte anfallstabletterna och på grund av att jag mådde så otroligt illa så vågade jag inte ta nässprayen igen. Det kändes som rummet blev mindre och mindre och paniken kom tillbaka. Allt ljud, det fick mig panikslagen. Jag hörde allting. Mamma. Pappa. Prinsessan. Tvn i andra rummet. Brorsan. Grannen. Jag klarade det inte. Jag sprang ut och satte mig i snön. Jag grät och skrek. Jag visste inte vad som hände. Jag visste bara att jag inte kunde gå in igen. Allt ljud skulle förstöra mig.
 
Efter en halvtimme kom mamma ut och hämtade mig. Sen låg hon hos mig i sängen i flera timmar. Jag somnade tillslut, trots all illamående. Men sen vaknade jag och jag har aldrig känt något sådant. Det var hemskt. Till och med värre än när jag hallucinerade. Det går inte att beskriva med ord, men det var den absolut värsta natten på väldigt länge. Jag var helt säker på att jag inte skulle överleva. På ett sätt hoppades jag på det, för allt jag ville var att smärtan skulle upphöra och jag skulle må bra. Men jag överlevde och dagen efter var lika hemsk. Jag var helt inställd på att jag inte skulle överleva dagen.
 
Natten därpå var allt bra igen. Illamåendet var kvar, men inte så mycket. Jag sov ganska bra den natten och hoppades på att det var över. Nu var det nyår och jag hade planer för kvällen. Min kropp sa ifrån, men jag vägrade låta den bestämma. Jag firade nyår, men strax efter tolvslaget fick mamma hämta mig. Ännu ett anfall, det tredje på mindre än en vecka. Yrseln, smärtan, illamåendet. Allt hade förstorats och paniken växte i mig igen. Mamma hämtade mig, så jag åkte hem och bäddade ner mig. Jag somnade ganska fort efter att jag tagit medicinen. Men natten var lika hemsk. Jag vaknade och rummet kändes väldigt litet. Och så fick jag panik igen. Jag lade mig i soffan i vardagsrummet, för där kändes det större. Men illamåendet och paniken fanns kvar. Jag kunde inte somna. Men snart skulle alla vara uppe och jag la mig i mina föräldrars rum. Det är stort där. Där låg jag hela dagen och tittade på serie och film.
 
Prinsessan var här fortfarande och jag hatade mig själv för att jag inte orkade vara med henne. Jag ville spela spel, måla, sjunga, leka. Allt det hon gillar att göra. Jag ville spendera varenda minut på henne. Men jag klarade det inte. Varenda del av kroppen sade emot. Jag mådde så dåligt över att jag inte kunde umgås med henne. Jag ville så gärna. Och tankarna på att aldrig räcka till, aldrig kunna göra det jag vill.
 
Detta låter som vanliga anfall, och det var det. Nästan. Men de var avvikande från andra anfall. Tabletterna hjälpte inte, det var en annan del av huvudet som gjorde ont och varenda del av kroppen skrek av smärta. Jag har aldrig haft så ont i kroppen, aldrig mått så illa, aldrig känt mig så levande död. Jag trodde på riktigt att det var slutet för mig. Jag borde ha ringt läkare, då detta kan vara väldigt allvarligt. Men min läkare hatar mig och skulle ändå inte lyssna. Och jag tänker inte åka in till akuten och ligga där i flera timmar för att ändå inte få någon hjälp.
 
Nu vet ni varför jag har varit frånvarande här. Jag har inte suttit vid datorn någonting i princip. Det har varit snabba tillfällen. Men jag är så rädd för att få ännu ett anfall jag inte klarar av. Jag vet inte när jag kommer tillbaka helthjärtat, men jag ville bara berätta varför jag har varit borta och att jag fortfarande lever. Peace.