Lär känna babustyle #6
Det här är mina favoritserier. Som ni märker så gillar jag serier där det händer grejer. Men självklart finns det även andra serier jag gillar som det inte händer lika mycket i eller som bara är ett bra tidsfördriv. Men dessa är mina favoriter. Att jag gillar Pokémon, House och The Mentalist är ingen nyhet, i alla fall inte för er som har läst min blogg ett tag. Men de andra serierna har jag inte pratat så mycket om. Just nu följer jag The Big Bang Theory, The Originals, Numb3rs och The Vampire Diaries.
Lär känna Babustyle #5
Jag är inget stort fan av julafton. Jag hatar den för att vara mer exakt. Jag gillade julafton när jag var liten, men med åren har jag tappat intresset helt. Vi har aldrig firat särskilt stort i min familj och det är samma sak varenda år. Jag tröttnade nog på det och det har utvecklats så långt att jag knappt umgås med min familj den dagen. Vi brukar äta mat och sen ger vi varandra julklapparna (även om jag vill ge och helst inte få) och öppnar dem. Därefter sitter mina föräldrar och mormor och pratar framför tv:n och jag stänger in mig på mitt rum, tittar på House och väntar på att den hemska dagen ska vara över. Jag får alltid ångest dagen efter julafton också. För mig är allt som har med jul överskattat. Detsamma gäller påsk, midsommar och halloween.
Lär känna Babustyle #4
Då jag aldrig skriver om min tid i skolan så vet jag inte hur många som vet det här. Jag lgick på mediaprogrammet i gymnasiet med inriktning fotografi och journalistik. Fotolektionerna var allra roligaste, faktiskt den enda lektionen jag gillade, förutom psykologi. Journalistiken var mest för att jag gillar att skriva, och visst, jag blev nog bättre på det, men lektionerna var ofta hemska för mig. Dels för att vi hade så långa pass och dels för att jag inte trivdes med läraren. Jag läste tre kurser i foto och två kurser i journalistik. Andra ämnen jag läste var bland annat webbdesign, mediekunskap, multimedia och estetisk verksamhet.
Lär känna Babustyle #3
I det här inlägget tänkte jag ta upp något som jag ofta inte pratar om. Finns väl egentligen ingenting att prata om heller. Att många är stela och har värk i nacken är ingenting ovanligt. Men det jag tänkte dela med mig av idag är detta: Jag har varit konstant stel i både axlar, nacke och rygg sen jag var 12-13 år. Jag vet inte hur det känns att inte ha ont där eller hur det känns att vara "mjuk". Detta är en av anledningarna till varför min huvudvärk uppkom. Både jag, läkarna och mina sjukgymnaster jag har haft vet att detta påverkar mycket, även om det inte är hela orsaken. Jag kan inte vara avslappnad, utan jag spänner mig hela tiden, dygnet runt, även på natten. Många nätter sover jag helt utan kudde då jag har väldigt, väldigt ont i nacke och axlar så det går inte att ha huvudet högt.
Men nu till själva inlägget (det över var bara en liten bakgrundskoll så att ni kan förstå det jag tänker säga nu): Min sjukgymnast berättade att skulle man massera mig en timme om dagen varje dag, så skulle det ta ca 3-4 år innan min kropp är helt återställd, innan jag är "mjuk" i kroppen, normal. Så stel är jag och det är en väldigt, väldigt lång process. Då syftade hon på att man ska massera mig varje dag i en timme. Då kan ni tänka er hur stel och spänd jag är i kroppen.
Lär känna Babustyle #2
När jag var 7 år gammal så blev jag hundbiten i ansiktet av en dobermann. Jag har tre ärr på höger kindhalva (det står i artikeln att det är på vänster sida, men det är fel) varav två syns. Det ena är under ögat (som syns på bilden) och den andra är på käken. Jag blev mobbad för ärren under många år och det tog mig många år att få upp mitt självförtroende. Idag skäms jag inte längre och kan gå ut utan att dölja ärren. Jag är inte hundrädd (det vore ju dumt eftersom jag har en hund) men jag kan få lite panik om jag tvingas gå förbi en dobermann. Jag gissar på att 95% av mina läsare inte har lagt märke till ärren tidigare. Har jag rätt?
För ungefär 3 år sedan så gjorde jag en skönhetsoperation där de sydde om ärret som är på käken. Då skämdes jag över ärren och gav det ett försök. Dock blev det ingen större skillnad, och då vågade jag inte riskera att göra något med det ärret som syns mest, alltså det under ögat. Och från den stunden bestämde jag mig för att aldrig mer skämmas över mina ärr. Jag är så mycket mer än det.
Vill ni läsa mer om händelsen kan ni läsa det här inlägget!
Lär känna Babustyle #1
Många tror att den här lilla tjejen (som jag också har i headern) är min dotter. Många gånger när jag har varit ute med henne så har jag fått frågan om jag är hennes mamma. Till och med de som bor i mitt område frågade en gång om hon var mitt barn. Ja, sanningen är att jag har hållit henne inne alla åren så ingen har kunnat sett henne tidigare. Nej, men det är lite småroligt faktiskt. Men det är inte så konstigt egentligen. När hon var lite mindre (nu är hon 6 år och är en väldigt stor flicka!) så var hon en exakt kopia av mig när jag var liten. Hon hade likadana ögon som mig bland annat. Många av er vet redan vem hon är, men för er nya läsare och andra människor som inte har varit uppmärksamma, så kan jag berätta att hon är min älskade brorsdotter. ♥
