Tankarna är för många, känslorna för stora. Vid den här tiden förra året mådde jag verkligen dåligt och bestämde mig för att år 2014 skulle bli mitt år, det var det här året allt skulle vända. Det var det här året jag skulle ta hand om mig själv, hitta ett sätt och våga vara lycklig. Jag har försökt så hårt, jag har kämpat hårdare än jag någonsin kunnat hoppas på. Men jag gjorde det helt fel. Alla känslor jag hade blev för mycket och jag kunde inte hantera dem, jag kunde inte möta sanningen i dem. Jag ville mest av allt bara glömma allt som hänt, börja om på nytt. Så jag började tränga bort känslorna, precis som jag alltid gör. Jag trodde att jag kunde få alla känslor att försvinna, och på så sätt lägga min energi på annat.
Vissa stunder har det funkat bra, medan andra stunder har det brustit för mig totalt och jag har inte vetat hur jag ska hantera det eller vad jag ska göra. Och det är då jag kommer på mig själv med att känslorna fortfarande finns där, att de fortfarande sitter långt inne. Jag har aldrig bearbetat dem. Jag har istället flytt från allt jag kände, allt som sårade.
Vissa stunder har det funkat bra, medan andra stunder har det brustit för mig totalt och jag har inte vetat hur jag ska hantera det eller vad jag ska göra. Och det är då jag kommer på mig själv med att känslorna fortfarande finns där, att de fortfarande sitter långt inne. Jag har aldrig bearbetat dem. Jag har istället flytt från allt jag kände, allt som sårade.
Faktum är att jag idag mår mycket sämre och är mindre lycklig än förra året vid den här tiden.
Så hela året har jag kämpat för absolut ingenting.
Ironiskt, huh?
Och det är för sent för att göra någonting åt det nu. Så jag kan bara sitta och se på.
Bloggpaus.
41