Hur det är att inte kunna sakna

Jag tänker vara helt ärlig mot er nu. Det här är svårt för mig att berätta, men det är också en grej jag måste tala ut om. Det har varit en av mina största hemligheter. Men jag tänker skriva ut det nu. Jag kan inte sakna. Jag kan inte sakna en person. Jag kan sakna stunder och tänka tillbaka på minnen och sakna det. Men jag kan inte sakna någon. Och det är riktigt jobbigt och gör ont i mig. Särskilt när jag har haft förhållanden har det varit riktigt hårt. Ni vet, när man får ett sms där det står "Jag saknar dig", och man bara vill skriva tillbaka "åh, jag saknar dig med!". Men det kan inte jag göra utan att ljuga. Och det är hemskt. Jag menar inte att ljuga, för jag vill verkligen sakna. Jag vill känna den känslan igen. 
 
Det hela började lite smått när jag var 12 år, innan dess hade jag väl inte direkt saknat personer. På den tiden visste jag knappt vad kärlek var och hade därför ingen anledning att sakna. Men när jag var 12 år tog min vän livet av sig, bara 13 år gammal. Jag grät, jag var stum, jag var chockad när jag fick reda på det. Hur kunde det hända? Hon var den gladaste personen jag kände. Men från den stunden förstod jag att alla kan fejka ett leende. Men det var något som var konstigt. Jag saknade henne inte. Varför gjorde jag inte det? Hon var en av mina bästa vänner. Nu i efterhand förstår jag att det nog berodde på att jag hamnade i chock. Kunde inte känna någonting. Var helt tom. Helt plötsligt kunde jag inte minnas hur hon såg ut. Kunde inte minnas hennes fina leende, hennes vackra ögon eller om hennes hår var blond eller brunt. 
 
Tiden gick jag nu började känslorna träda fram. Jag började sakna henne. Men det gjorde så enormt ont. Jag kunde inte hantera det. Jag tänkte alltid för mig själv "jag vet att jag aldrig mer kommer få prata med henne, så vad är det för mening med att sakna henne?". Med det menade jag att det var bättre att minnas de stunder vi haft istället för att sakna henne som person. Ingen förstod vad jag gick igenom. Jag var glad och mådde bra utåt, men inuti var jag ensam, rädd, ledsen och död. Tankarna dödade mig och saknaden var hemsk. Jag var tvungen att göra någonting åt det.
 
Allt efter som tiden gick lärde jag mig hantera saknaden. Jag kunde bestämma när jag ville sakna och stänga av den när jag inte orkade. Det var som en av- och på-knapp. Men det gick överstyr. Högstadiet var en plåga, den värsta tiden i mitt liv. Jag drog mig undan och hade i princip inga vänner kvar. Men det var någonting jag själv valde. Jag hade en pojkvän som jag trivdes med, men vi pratade bara i telefon någon gång i månaden. Jag hade inte hans nummer heller. Vi träffades aldrig, utan hade bara ett förhållande över datorn. Det var så jag ville ha det. För när man träffas förändras allt och jag visste att skulle vi träffas så skulle jag sakna honom när han åkt. 
 
Men jag märkte att jag inte saknade hans samtal. Jag saknade inte han, inte hans röst, inte hans fina ord. Jag tänkte inte på det då, men det är nu jag inser att det var där jag tappade kontrollen. Efter 11 månader tog det slut och jag blev kär igen. Denna gång i en kille som bor i samma stad som mig. Jag fick många sms om dagen där det stod att han saknade mig, vi träffades väldigt ofta och allt var bra. Till en början i alla fall. Men jag saknade honom aldrig. Saknade inte hans ord, inte hans närhet. Jag kände mig elak och hemsk. Jag älskade honom ju, varför saknade jag honom inte? Vad gjorde jag för fel? Jag tror aldrig jag berättade det för honom, men det spelar ingen roll nu.
 
Mitt förra förhålande, som tog slut för några månader sen, var det hemskaste förhållandet hitiills. Vi hade våra stunder, men mestadels var allt dåligt. Vi hade distans på 33 mil. Det funkade fint för mig då jag fick egentid, någonting jag tycker är viktigt att ha. Jag kunde sköta skolan och ha tid för mina vänner. Alla har sagt att distans är svårt, men det var inte särskilt svårt. Det var inte distansen som var det värsta. Det var kommunikationen. Vi hade ingen kommunikation alls och då blir det en plåga. Varje gång han åkte ifrån mig gjorde det ont, för jag tänkte alltid "kommer det här vara sista gången vi ses?". Men jag saknade honom inte. Jag saknade dock hans sms och hans röst, men det var ingenting han brydde sig om. Och helt plötsligt orkade jag inte bry mig längre. Jag minns inte hans röst, minns inte hur han klär sig eller något. 
 
Tiden fick bevisa. Jag kunde inte sakna. Trots det hemska förhållandet så älskade jag honom mer än allting annat. Han var hela min värld. Jag trivdes så bra med honom när vi sågs. Men jag kunde inte sakna honom. Jag kände mig ofta ensam, men jag saknade ingenting. Jag gillade bara inte att vara ensam med alla tankar. Ibland önskar jag att jag kunde sakna, kunna trigga igång det igen. Då hade kanske inte alla förhållanden slutat likadant för mig.
 
Nu är jag rädd för förhållanden. Rädd för att samma sak ska hända igen. Om jag inte kan sakna, hur ska jag då kunna känna riktig kärlek? Har jag aldrig varit kär? Är det bara något jag trott? Varför kan jag inte sakna? Men istället för att låta folk komma nära så byter jag riktning och och förstör allting. Jag är för rädd helt enkelt. Jag sårar alla genom det här. Jag vill så gärna bli kär och ha ett bra förhållande med någon som får fram det bästa av mig. Men hur kan det vara rättvist om han skriver att han saknar mig och jag inte kan skriva det tillbaka utan att ljuga? Vem vill vara med någon som inte kan känna saknad och känna likadant? 
 
Hur ont det än gör, så måste jag vara ärlig och säga att jag vill kunna sakna igen. Det är viktigt att känna saknad. En dag kanske jag får känna kärlek igen. En dag kanske jag vågar låta någon komma nära mig. Och en dag kanske jag kan säga "jag saknar dig också" utan att ljuga...


Jen    •     •   http://rnbme.blogg.se/

Är ledsen för det som hände din vän när du var yngre å allt det andra dåliga, fina du :( Livet känns så himla orättvist men bra att du tar dig igenom det! :love::love::love: Du kommer en dag att kunna sakna igen, men det e du själv som tillåter dig det, när du känner dig redo... Önskar dig all lycka i livet!

Svar: Ja, jag hoppas det... Tack för din fina kommentar <3
LIL' BABUSTYLE

linah    •     •   http://linaheve.forme.se

aldrig hört nåt sånt förut ;O
starkt &modigt att du talar ut!
helt omöjligt för mig att inte kunna sakna..
men vi är ju alla olika!<3

Svar: Tack för din fina kommentar <3
LIL' BABUSTYLE

Sessie♔ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ    •     •   http://sessie.se

sv: Tack snälla:)

Svar: Så lite så!
LIL' BABUSTYLE

Amanda    •     •   http://amandadudas.blogg.se

Samtidigt så är vi alla inte lika tänk så istället :)

Svar: Det har du rätt i. :)
LIL' BABUSTYLE

Johanna    •     •  

Vad mycket du har fått gå igenom... :( Jag tror att det är nåt som kommer komma med tiden. Försök att inte grubbla alltför mycket på det. Tids nog kommer du att kunna sakna igen. Kram!

Sv; Tack! :)

Svar: Jag hoppas att det kommer med tiden. <3
LIL' BABUSTYLE

Neapocalypse - ・゚♥ ✞ - alternativ blogg & hästblogg ♥    •     •   http://neapocalypse.blogg.se/

sv; tack! :)

Men gud vad hemskt! Kompisen som tog livet alltså..:/ förstår att det har varit jobbigt :(
Min kompis dog tillsammans med hennes mamma och 1-åriga lillebror när hon (och jag) var 6 år, kommer faktiskt ihåg henne lite men har inget minne av att jag var ledsen eller något sånt...
Jag kan inte säga förlåt faktiskt. Jättekonstigt för jag kan säga typ "ååh nää det var inte meningen" när jag gör illa någon men jag har jättesvårt för att säga just förlåt... Men det är typ för att jag har blivit tvingad till det av lärare när man har gjort "dåliga" saker i skolan du vet, haha. Dock har jag blivit bättre på det nu iallafall!

Svar: Tack för din fina kommentar! <3 Usch, tycker det är så dåligt när någon tvingar en att säga något. Då förstår jag att du har svårt för det nu. :(
LIL' BABUSTYLE

Michelle    •     •   http://mischakaro.blo.gg/

Tung text.. jag är ledsen för din vän men hon har det nog mycket bättre nu. Jag hoppas att du hittar din väg och snart kommer fram till hur du ska hantera allt detta.. svårt. All kärlek och lycka till dig!

sv: Ja, men det börjar smaka riktigt bra nu faktiskt!! :)

Svar: Tack för din fina kommentar <3
LIL' BABUSTYLE

ami    •     •   http://twofaced.se/

Jag vet hur det där, tro mig. Jag är precis som du!

Svar: Skönt att man inte är ensam...
LIL' BABUSTYLE

Karin Lygnersjö    •     •   http://karinlygnersjo.blogg.se

Du är stark och modig som talar ut om det!
Det är säkert fler som känner som du men inte vågar säga det, jag hoppas någon hör av sig till dig så du får veta att du inte är ensam <3

Svar: Tack för din fina kommentar <3
LIL' BABUSTYLE

linda    •     •   http://www.nattstad.se/Lindalinnros

Roligt att du delar med dig <3
jo house äger ju!:;D

Svar: House är bäst!
LIL' BABUSTYLE

Jen    •     •   http://rnbme.blogg.se/

Så lite så, hoppas att det kommer att bli bättre för dig :) Du måste definitivt testa det nån gång :D antingen så hatar man det eller så älskar man det ;)

Svar: Jo, de säger det. Ska testa det under det här året! (det här tredje året det är mitt nyårslöfte...)
LIL' BABUSTYLE

Nnad ♥    •     •   http://nattstad.se/nnad

Sv: Den är grym! Är helt fast, haha! ^^

Har själv en vän som tog livet av sig, vet hur det känns. Hemskt! :(

Svar: Det är riktigt hemskt. Det är hemskt vem det än är som dör, men just ens vän är lite mer känsligt..
LIL' BABUSTYLE

   •     •   http://xolizzie.blogg.se/

först och främst måste jag säga att jag tycker att det är ENORMT tråkigt, det som hände med din vän. och jag förstår chocken, och de där. Men jag tror inte att det är något alls FEL på dig. jag tror att du är rädd för att sakna, rädd för att förlora någon igen, så om du utesluter känslan att sakna så kan du inte förlora de så, eftersom att du endå inte saknar personen.. nu känner jag ju inte dig personligen, men det känns så och jag tror att det är en slags "mur" du har byggt upp, för att du är rädd omedvetet. Jag tror faktiskt det är viktigt för dig att prata om det här MYCKET, och få den hjälp du behöver för du skall inte behöva gå igenom det här ensam. Jag är nog rena motsatsen för jag saknar saker hela tiden, så mycket att jag går sönder. börjar gråta så fort jag tänker på att jag inte träffat en kompis, eller någon jag tycker om på ett tag. kan börja gråta o sakna så fort jag inser att rdet gått "2 veckor sedan blablabla" jag saknar hela tiden , jämt och ständigt och känner alltid att det är något som fattas. jag saknar t.o.m. den framtiden som jag VILL HA trotts att jag inte "förlorat det" än. ibland skulle det kännas så skönt att inte behöva sakna,men när jag läser din text förstår jag att det verkligen verkligen inte heller är bra för ens psyke. Man behöver hitta en slags balans. Låta människor få komma nära, våga sakna dem men inte låta det gå överstyr.
känns som att jag ALLTID saknar folk, medan de inte alls bryr sig lika mkt, för att de är sån jag är och ja, när det kommer till detta är vi nog rena motsatserna men ändå känns det som om jag förstår dig. som om du får mig att förstå att alla är olika, och att folk inte tycker sämre om mig för att de inte saknar mig lika mycket som jag saknar dem. jag är ju motsatsen till det du är här, jag är ju inte heller "healthy". hur som helst,

så tycker jag att det var så sjukt fint av dig att dela med dig av detta. och det fick mig att förstå mina problem mer också. och även om man har något problem, och behärskar saker på olika sett så betyder det inte att det är fel. de finns inga rätt och fel, men man måste hitta en balans för sig själv.

jag vet att du kommer få känna på saknad, när du är redo för det. men jag tror att du kan behöva lite hjälp på traven. ta hand om dig fina! <3

Svar: Tack för din fina kommentar och att du tog dig tid till att skriva den! Ja, alla är vi olika. Det kanske är så att jag är rädd för att sakna och omedvetet väljer bort det. Men jag hoppas att tiden får bevisa att jag faktiskt kan sakna. <3
LIL' BABUSTYLE

aansoo.blogg.se    •     •   http://aansoo.blogg.se/

oj vännen, vet inte alls vad jag ska ska skriva för att hjälpa dig, Det är ju du som kommer med så bra saker, inte jag. Så starkt och otroligt modigt att berätta! Önskar verkligen att jag kunde hjälpa dig med precis allt. Men som vi redan bestäm oss, detta är vårt år. I år är året som det ska hända saker som får oss att må bra igen <3

Svar: Tack för din fina och stöttande kommentar! <3 Vi vet alltid vad vi ska säga till andra, men inte vad vi ska säga till oss själva.
LIL' BABUSTYLE

anna    •     •  

Bra skrivet av dej och hoppas att du kommer att hitta den rätta killen som du kan lita o tro på och att det klickar och känns rätt.

Synd att du har haft en sån otur med allt

Svar: Tack för din fina kommentar!
LIL' BABUSTYLE










Kom ihåg mig?