Jag försöker! Varenda dag är en kamp för mig, varenda dag måste jag försöka vara en person som andra kan stå ut med. Du tycker att jag är negativ hela tiden, att jag aldrig ser något positivt och att jag ständigt är på dåligt humör, och på så sätt är jag en person som inte är annat än problem. Men prova själv att känna smärta 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året. Prova själv att orka leva med smärta som aldrig försvinner, samtidigt som du ska vara glad och positiv hela tiden. Berätta därefter för mig om du är rätt person att döma mig. 

"Sluta oroa dig hela tiden och ta det som det kommer istället!"
Om jag kunde så skulle jag. Tror du på riktigt att jag har valt att oroa mig över allting? Att jag har valt att ständigt vara orolig och inte kan njuta av livet? Min sjukdom har tagit över mitt liv och det är den som bestämmer när den väljer att slå till. Jag kan få ett anfall när som helst, jag kan få bieffekter av mina medicner när som helst. Har du någonsin legat ner och samtidigt känt att du bara vill falla ihop? Det är så det känns att leva med kronisk smärta. Varje minut är en kamp och jag har svårt för att planera saker med andra och se fram emot det. För jag är rädd för att få ett anfall eller ha en riktigt dålig dag den dagen vi planerat att göra någon. Har du någonsin känt att allt hänger på dig? Att den enda som kan förstöra det du och dina vänner planerat är du? Att dina vänner är väldigt besvikna även om de inte berättar det?

"Det är lugnt, jag orkar med dig!"
Jag vill inte vara med någon som orkar med mig, utan någon som vill vara med mig. Ja, jag behöver någon som orkar stå ut med mig, men jag vill inte att den personen ska behöva göra det för att den måste, utan för att den vill vara med mig. Det är en stor skillnad. Jag vill inte behöva känna att jag är en belastning för dig. Jag vill inte behöva känna att du är trött på att jag är på dåligt humör fast du hela tiden försöker dölja det. Tro mig, jag är nog trött på mig själv och min sjukdom, så jag behöver inte dig till det. Däremot måste du har enormt stort tålamod och kunna hantera mig i alla situationer. För tålamod är något jag inte har.

 

"Jag tycker synd om dig och jag tänker på dig när jag har ont i huvudet"
Men vad kul att jag står i centrum i ditt liv. Jag har aldrig bett dig om att tycka synd om mig. Din huvudvärk och min huvudvärk är inte samma sak, så sluta jämföra. Jag har 5 olika sorters huvudvärk, så du får gärna vara mer specifik om du ska prata om din huvudvärk och säga att du tänker på mig, att jag har det värre. 

"Men har du inga mediciner som hjälper?"
Jo, jag har mediciner. Och de hjälper en del, men de kan inte bota mig. Min sjukdom är kronisk. Den går inte bort. Jag kommer få leva med mediciner resten av mitt liv. Mediciner som egentligen inte är till för att lindra huvudvärk. Ironiskt, eller hur?

"Men du ser ju ut att må bra!"
Ja, men har du hört talas om smärta som inte syns utanpå? Jag har ont hela tiden, ibland är det mildare och ibland extremt. Har du brutit benet, haltar du och blöder du så syns din smärta. Har du ont i huvudet, ont i magen eller någon annanstans inne i kroppen så syns det inte utanpå på alla gånger. Så säg mig, är du rätt person att döma om man mår bra eller inte?

"Jag kan ta hand om dig!"
Jag är inte så säker på det. Vet du ens vad du ger dig in på? Vet du hur mycket jag egentligen kräver? Jag ligger ofta vaken långt in på natten med extrem smärta. När jag väl somnar så blir det inte länge. Jag känner mig aldrig utvilad längre. Om jag bara kunde sova en hel natt, utan komplikationer, så kanske dagen skulle kunna bli lite, lite enklare. Jag blir arg, frustrerad, ledsen, panikslagen, hopplös och det kan komma exakt när som helst på dygnet. Jag kan vara glad och må bra ena stunden, och det kan övergå till någonting helt annat på en sekund. Jag är ingen lätt människa att vara med. Jag kan vara det bästa som har hänt dig, men också det absolut värsta. Du kommer känna dig hjälplös i många fall, du kommer må dåligt över att inte kunna hjälpa mig. Du kommer få se mig gå igenom alla perioder utan att du kan göra någonting. Du kommer önska i många fall att du aldrig hade lärt känna mig.

 

Du kanske kan ta hand om mig ett tag, kanske några månader, om ens det. Men vad händer när du inte har krafterna kvar? När du helt plötsligt ger upp mig helt och hållet? När du lämnar mig där helt ensam? Vad händer när du inte längre orkar med mina anfall och mina dåliga stunder? För vi vet att ingen klarar av att vara stark hur länge som helst, någon gång faller vi och det kan förändra allt.