Sometimes, we survive by forgetting
I try so hard, can't seem to get away from misery. I try so hard, but I'll always be a victom of these streets. It ain't my fault cause I tried to get away but trouble follows me and still I try so hard hoping one day you'll come and rescue me.
Trots alla år som gått så dödar det mig fortfarande. Varenda tanke, varenda bild i mitt huvud och varenda känsla får mig att brista ut i gråt. Jag har flytt från det så länge jag kan minnas. Det var det enda jag kunde göra. Det är det enda som hållit mig vid liv. Men varje dag tänker jag på det. Varje dag tänker jag på det som förstörde mitt liv, som förändrade mig totalt. Jag tänker ofta på hur snabbt allt gick, hur snabbt jag blev ett offer, hur snabbt mitt liv förvandlades till ett helvete som fick mig att vilja dö gång på gång.
Trots alla år som gått så kan jag inte prata om det. Jag har aldrig riktigt kunna prata om det, berätta hur jag känner, vad som egentligen hände och hur det påverkade mig. Å andra sidan skulle ingen vilja lyssna. Det här är min kamp och bara min. Skulle folk få veta vad som hände så skulle det förändra deras syn på mig, och inte till det bättre. Hur kunde jag tillåta mig själv att bli genomgå det? Hur kunde jag tillåta mig själv att låta andra personer få bestämma mitt över liv och trycka ner mig så långt de kunde?
Trots alla år som gått så ger jag inte med mig. Tanken på att prata om allt får mig att vilja försvinna från jordens yta. Jag är inte rädd för att ingen ska förstå. Det jag är rädd för är att jag inte kommer klara av det. Det gör så jävla ont! Jag vet att man inte kan fly från allt hur länge som helst, att man förr eller senare måste ta konsekvenserna och ta itu med det. Men jag är inte redo för det än. Jag är inte redo att gå igenom minnesbilderna från den värsta tiden i mitt liv. Jag är inte redo att visa min sårbara sida.
Förstår verkligen det där med att man inte vill visa sig "svag" inför andra.. Berätta inte för någon förrens du känner dig trygg med det.
Kram, stay strong.
Väldigt öppet och personligt. Hoppas du någon gång kommer känna dig redo och tillräckligt trygg för att öppna dig för någon.
Svar: Jasså, inte? Åh, jag älskar Iron Man :)
jag har ingen aning om vad det är du gått igenom.. men vad jag läser så verkar det vara något som verkligen tynger dig.. är du inte redo att prata om det så ska du inte det, men det är en otrolig lättnad att prata om sånt som är jobbigt! du skulle kunna skriva det i ett inlägg, men spara i utkast, bara för att skriva av dig!
Fy så jobbigt. Tror du har fel dock... det kommer att lyssnas och det kommer att förstås, självklart inte av alla men dom kan man bara ta bort... Det sägs att en sten faller från hjärtat när man berättar?? KRAM!!
Vad tycker du om att vi har Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj varje oktober! läs mitt senaste inlägg och kommentera vad du tycker :)
Sv: Tack så mycket:) Fin bild på dig!
ursh hemskt det låter, massa styrkekramar!
Finaste du!! :) Ha en underbart fin torsdagskväll och hoppas du mår bra! Kram!
fin bild på dig!
fin bild
fin bild
Alltså så galet FIN!
Vad fin du är <3
Vet att det är så mycket lättare sagt än gjort, men kämpa på! Du är verkligen grym! ♥
sv;
Jag meed. Det brukar kännas bra att någon har skrivit något som verkligen beskriver vad man själv känner, eller bara få pepp av ett citat känns också grymt.
En stor kram från mig till dig. <3
Usch så jobbigt! :/ Känner igen mej lite i det, att det är ens egen kamp. Det får ta den tid det tar, en dag kan det hända att du känner att du vill och klarar av att prata med någon om det hela - hoppas att tiden gör det hela lättare för dej att bära!
Styrkekramar
Väldigt starkt inlägg <3
Du är bäst och en fighter <3
Sv: Väldigt kul :)
<3
Känner igen mig i det du skriver. Om man bara kunde glömma. Om minnesbilderna bara kunde försvinna. För mig är det visserligen inte så illa längre om man jämför med hur dåligt jag mådde tidigare, både hur saker var och med minnesbilderna, men tyvärr påverkar all skit fortfarande, om än inte lika mycket. Jag vill ta itu med det och jag vill visa den sårbara sidan som jag jobbar så hårt för att dölja, men det är svårt.
Wow vilken fin blogg!
Usch vad hemskt med din barndomsvän. Beklagar verkligen sorgen :/
Jag älskar dig min fina vän. Glöm aldrig det! <3
Herregud vad du ska behöva gå igenom hela tiden, vännen! :( ❤
<3
Ingen tvinhar dig, bara du kan bestämma när och om du vill berätta om vad det nu är som tynger dig, men jag finns här och jag lyssnar. Men som sagt, it's up to you, jag kommer aldrig tvinha dig. Är dock av den uppfattningen att det aldrig är bra att hålla något inom sig sådär, att det förr eller senare kommer slå tillbaka och att det därför är viktigt att prata med någon, någon man känner förtroende för, som man vet alltid finns där och som alltid lyssnar. Ibland känner man att det inte finns någon sådan person där ute, men det gör det. Alltid. Det är dock ens egen känsla just då och då går det inte att säga just att "jo, det finns visst någon du kan rata med", för någon annans känslor går inte att styra, det är nog så svårt att styra sina egna känslor ibland, och är den känslan nu så, att det inte finns någon som kan/vill lyssna, då är det så. Frågan är bara varför? varför känner man så? Varför känner man att ingen kan/vill lyssna och att ingen kommer förstå? Är förståelsen det primära? Måste den man pratar med alltid förstå helt och fullt?
SV: Då får du läsa det när du svarar på den här kommentaren istället ;)
Beror det på något särskilt tror du, att du både känner dig ensam och är ensam?
Man behöver inte ha många runtomkring sig som värderar en högt, det räcker med ett fåtal. Bättre få och nära vänner än många ytliga, eller hur?
Ja, leksingar håller alltid ihop, oavsett hur det går. Det är lite det vi är kända för, efter alla år i Allsvenskan och misslyckade kvalserier. Jag skulle kunna skriva världens novell om den känslan, efter en misslyckad kvalserie, men det gör jag inte. alla de här åren har dock svetsat samman oss och det finns en väldigt stark "vi mot dem-känsa" i supporterleden. Eller, rättare sagt, en känsla av att "vi kan klara av allting, tillsammans är vi starka". Det har vi visat nu under veckan och faktum är att det "bara" är fyra poäng upp till Färjestad och fem poäng upp till Modo. Det är ingenting om man ser till inledningen av serien. så, trots att det blev förlust med 2-0 mot Växhö igår ser jag ändå positivt på det hela :)
Vilken match är det ni ska på i veckan som kommer nu då?
Jag har nog aldrig varit på hockey med hela familjen. Jag och pappa har det mest varit. Mamma har varit med en gång. Numera står jag dock helst i klacken och då får jag ta med min ledsagare. Pappa fick en supporterresa av mig när han fyllde 60. Det var kul tyckte han, men kanske inte hans grej. det blev lite jobbigt att höra alla skrika hela tiden tyckte han... :P
Det är så himla jobbigt att ha känslor och minnen man inte kan prata om. Ibland vill man inte ens att någon ska veta, för det gör rätt ont när andra saknar förmåga att förstå också.
Jättefin bild!