Fall seven times, stand up eight
Hola amigos! Här har det ekat tomt ett bra tag, jag är fullt medveten om det och det finns anledningar till det. Ni vet att jag aldrig tar bloggpaus om jag inte måste, då jag helst delar med mig av allt. Många av er har följt med på min resa sen bloggen startades här och ni har alltid stöttat mig, peppat mig och funnits där. Jag tycker att ni har rätt att veta och därför tänker jag nu berätta min historia för er.
Det började några dagar innan jul. Jag kände mig nere och all energi jag lagt på att göra julen perfekt kändes meningslöst. Nätterna var jobbiga. Men jag kände att "den här julen ska bli den bästa på länge!". Julen blev helt okej, inte så bra som jag hoppades på, men långt ifrån så som det brukar vara. Så jag var nöjd. Dagen efter julafton hände det som inte fick hända.
Ännu ett anfall som skulle visa sig inte vara det sista. Jag tänkte inte så mycket på det då, för allt kändes precis som ett vanligt anfall. Men till skillnad från tidigare anfall så hjälpte varken anfallstabletterna eller migränsprayen. Jag mådde extremt illa. Natten kändes otroligt lång och paniken växte inom mig. Det var något som inte stämde.
Dagen efter mådde jag som jag alltid gör efter ett anfall som varat i flera timmar. Jag hade ändå tur, då ett anfall kan hålla på upp till 24 timmar, detta höll på kanske 8 timmar. Jag var utmattad och kände mig levande död. Dagarna gick, jag tappade aptiten och kände mig nere. Jag ville så gärna umgås med prinsessan, men kroppen sa ifrån. Jag orkade helt enkelt inte.
Några dagar senare hände det igen. Ännu ett jävla anfall. Samma som förra gången så hjälpte inte anfallstabletterna och på grund av att jag mådde så otroligt illa så vågade jag inte ta nässprayen igen. Det kändes som rummet blev mindre och mindre och paniken kom tillbaka. Allt ljud, det fick mig panikslagen. Jag hörde allting. Mamma. Pappa. Prinsessan. Tvn i andra rummet. Brorsan. Grannen. Jag klarade det inte. Jag sprang ut och satte mig i snön. Jag grät och skrek. Jag visste inte vad som hände. Jag visste bara att jag inte kunde gå in igen. Allt ljud skulle förstöra mig.
Efter en halvtimme kom mamma ut och hämtade mig. Sen låg hon hos mig i sängen i flera timmar. Jag somnade tillslut, trots all illamående. Men sen vaknade jag och jag har aldrig känt något sådant. Det var hemskt. Till och med värre än när jag hallucinerade. Det går inte att beskriva med ord, men det var den absolut värsta natten på väldigt länge. Jag var helt säker på att jag inte skulle överleva. På ett sätt hoppades jag på det, för allt jag ville var att smärtan skulle upphöra och jag skulle må bra. Men jag överlevde och dagen efter var lika hemsk. Jag var helt inställd på att jag inte skulle överleva dagen.
Natten därpå var allt bra igen. Illamåendet var kvar, men inte så mycket. Jag sov ganska bra den natten och hoppades på att det var över. Nu var det nyår och jag hade planer för kvällen. Min kropp sa ifrån, men jag vägrade låta den bestämma. Jag firade nyår, men strax efter tolvslaget fick mamma hämta mig. Ännu ett anfall, det tredje på mindre än en vecka. Yrseln, smärtan, illamåendet. Allt hade förstorats och paniken växte i mig igen. Mamma hämtade mig, så jag åkte hem och bäddade ner mig. Jag somnade ganska fort efter att jag tagit medicinen. Men natten var lika hemsk. Jag vaknade och rummet kändes väldigt litet. Och så fick jag panik igen. Jag lade mig i soffan i vardagsrummet, för där kändes det större. Men illamåendet och paniken fanns kvar. Jag kunde inte somna. Men snart skulle alla vara uppe och jag la mig i mina föräldrars rum. Det är stort där. Där låg jag hela dagen och tittade på serie och film.
Prinsessan var här fortfarande och jag hatade mig själv för att jag inte orkade vara med henne. Jag ville spela spel, måla, sjunga, leka. Allt det hon gillar att göra. Jag ville spendera varenda minut på henne. Men jag klarade det inte. Varenda del av kroppen sade emot. Jag mådde så dåligt över att jag inte kunde umgås med henne. Jag ville så gärna. Och tankarna på att aldrig räcka till, aldrig kunna göra det jag vill.
Detta låter som vanliga anfall, och det var det. Nästan. Men de var avvikande från andra anfall. Tabletterna hjälpte inte, det var en annan del av huvudet som gjorde ont och varenda del av kroppen skrek av smärta. Jag har aldrig haft så ont i kroppen, aldrig mått så illa, aldrig känt mig så levande död. Jag trodde på riktigt att det var slutet för mig. Jag borde ha ringt läkare, då detta kan vara väldigt allvarligt. Men min läkare hatar mig och skulle ändå inte lyssna. Och jag tänker inte åka in till akuten och ligga där i flera timmar för att ändå inte få någon hjälp.
Nu vet ni varför jag har varit frånvarande här. Jag har inte suttit vid datorn någonting i princip. Det har varit snabba tillfällen. Men jag är så rädd för att få ännu ett anfall jag inte klarar av. Jag vet inte när jag kommer tillbaka helthjärtat, men jag ville bara berätta varför jag har varit borta och att jag fortfarande lever. Peace.
Vännen jag tycker så synd om dig♥ Själv orkar jag inte heller vara vid datorn så mycket när jag mår dåligt, så jag förstår dig.
Åh vad hemskt det låter! Tur att det är bättre nu!
Men!! Skit i vad läkaren tycker och tänker om dig. Gå ändå, om det blir värre måste du ju ta tag i det. Jag vill inte skrämma upp dig eller ngt, men mamma har alltid varit sådan som säger "hellre gå till läkaren ngr gånger i onödan än att inte gå till läkaren de gånger det gäller". Nu ska jag inte jämföra din händelse med min, då min är typ en fis i rymden i jämförelse med din men ändå. Jag hade förut jätte ont vid ena höften. Den var liksom under magen, du vet vid höftbenet? Jag trodde det var mensvärk, bara att det kanske var lite extremare. men mamma envisades med att ändå gå till läkaren. Hela grejen slutade med att jag fick operera bort blindtarmen. Det var inte mensvärk - utan bindtramsinfektion. Hade jag inte gått ditt hade en blindtarmen spräckts och då blir det jävligt jobbigt att bli av med infektionerna.
Så ngn gång i onödan är bättre än en gång för lite. Så gå till läkaren!
Och du, om du vill kan vi ha kontakt på annat sätt än bara via bloggen. För jag ser dig inte bara som en bloggare - vilken som helst - utan du är min vän. Och jag bryr mig faktiskt väldigt mkt om dig. Så skulle gärna vilja kunna skriva till dig även om du inte är aktiv här.
btw, eftersom du inte orkar vara aktiv här, kan jag försöka skriva den där blogg-gäst grejen, så har du iaf ett inlägg som du bara behöver publicera, utan att skriva ngt själv. Kan försöka göra den under veckan. Har varit bortrest och massa grej har kommit upp så det har aldrig blivit av, men kan försöka att skriva den innan denna vecka är slut. Vilken är din e-mail?
svar: joo, jag brukar läsa dina inlägg :o va skumt att jag missade just det där o.o Var antagligen trött då, för det brukar vara så att saker inte kmr in i min hjärna då jag läser. Men ändå skumt att jag missade det o.o
Stackare låter riktigt hemskt! Hoppas du slipper att få något mer sånt anfall. Kram
Himla tråkigt att läsa. Hoppas verkligen att du blir bättre och kommer tillbaka snart! Stor kram på dig :)
Usch vad hemskt och jobbigt för dig! Hoppas så att du kan få må bra nu ett tag och att medicinern hjälper när du behöver dem. Så starkt gjort av dig att skriva om det här och att du är så öppen. Styrkekramar till dig! ♡
Jag kan inte ens tänka mig in i din situation, stor kram till dig! <3
men ååhhh så himla jobbigt :/ så bra att du mår bättre nu, men så hemskt!
sv; tack så mycket ❤ visst är han söt!
Usch låter verkligen jobbigt, lider med dig <3 Och hoppas du orkar kämpa fina du <3 Kram
Åh, så hemskt! Men du ska ta den tid du behöver finis!! Hoppas verkligen det blir bättre <3 kramar
men fy fan vad jobbigt!! lider verkligen med dig! :( hoppas att du kommer må bättre snart. <3 är det migrän du lider av? :(
sv; men tack tjejen! du är också så himla fin!
Hjälp, låter så jäkla obehagligt! Hoppas hoppas att du mår mycket bättre nu!
Måste bara säga att ditt hår är jättefint <3
Herregud Therese, du kan inte ha hadt det lätt. Fyfan... :/
SV: Haha, kan tänka mig det :P Lyssnar man inte på sådan musik är det sällan något man känner igen.
Jag vet att du inte uppskattar det alla gånger, men du har inte haft det lätt nu under de senaste dagarna/veckorna, så ta hand om dig... kram!
Sv: MEn precis! När man redan har svårt att ta sig iväg blir det inte direkt lättare om man behöver ta sig en lite längre bit liksom. Så skönt med någon som förstår dethär med att inte må bra och hur det påverkar en även fysiskt, man blir ju så himla trött!
Tack snälla för dina ord
Usch så hemskt att medicinerna inte ville funka! Kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara! Hoppas verkligen verkligen att det blir bättre!
vilken fin bild:)
Hej! Har en pågående frågestund på min blogg, och skulle vara tacksam om du ville ställa en fråga!
KRAM.
hej! allt bra? :)
Men fy!! =(( Hoppas det blir bra NU!
Vad hemskt det låter förfärligt. Stackare :( Hoppas det är över nu annars måste du kontakta din läkare.
Byt läkare!! Nu genast!!
Mår du lite bättre nu??
Stora kramar!!
Hoppas du e tillbaka helt snart :/
stackare stackare stackare!! :(
Åh fy, så hemskt :(
Hoppas du mår bättre! Kram, kram!
<3 :(
Din stackare :( Jag lider med dig, får ont i hjärtat när jag läser detta. Önskar dig allt gott så att du slipper detta i framtiden. Massa kramar ❤
Hoppas du mår bättre nu.
Det är skönt att höra. :)