Jag är anonym så jag säger inte vad jag heter, men jag bloggar i alla fall på bloggen TheRevolt. Det är kanske även bra att nämna att jag och Therese aldrig träffats. Kontakten vi har haft har, mer eller mindre, varit enbart via våra bloggar. Trots att jag aldrig träffat henne face to face, har Therese blivit en person som jag verkligen bryr mig väldigt mycket om. Det har mycket med att hon är en helt fantastisk människa. Hon har en väldigt färgstark och unik personlighet.

När hon frågade mig om jag ville gästblogga hos henne så kändes det som en självklarhet att svara ja på den frågan. Jag visste direkt vad jag ville skriva om; jag vill berätta för er att ni borde läsa hennes alla inlägg och faktiskt ge hennes blogg en ärlig chans. För den är unik och väldigt stärkande. Det är sällan man stöter på en så färgstark individ i den stora bloggmassan.

Jag hade tur att jag stötte på Therese här i bloggosfären. Jag bloggade mest för att skriva av mig, därav även min anonymitet. Jag hade inga planer på att skaffa vänner via bloggen. Mitt syfte med mitt bloggande var enbart att ha en fristad där jag kan skriva mina åsikter och tankar.

Jag vet inte när eller hur jag stötte på henne, men det blev nästan automatiskt att hon blev den bloggare som jag kände mest för. Det handlar inte enbart om att hon driver en äkta blogg, eller att hon peppar mig då hon kommenterar på min blogg. Att jag automatiskt började gilla henne har mycket med att jag kände igen mig själv i henne. Djupet, ärligheten men även styrkan hon har, det kändes så vackert att se det hos någon annan.

Tidigare kände jag ofta att jag var ensam. Inte ensam ensam utan ensam tillsammans. Känner ni igen den känslan? Jag hatar i vilket fall den känslan – den är hemsk. Jag kände mig ofta för mycket i jämförelse med alla andra. Jag kände mig för djup, för komplicerad … Ja, bara för mycket. Men efter att jag lärde känna Therese så försvann de känslorna sakta. Jag hade hittat en som var lik mig, inte gällande allt, men gällande mycket. Jag var inte ensam längre.

De sidor jag hatade med mig själv, var de sidor som jag älskade hos henne. Det fick mig att inse skönheten i mina egna sidor. Det blev lättare att acceptera att jag var som jag var, om jag såg någon annan vara som mig. Det blev lättare att gilla mina komplicerade sidor om jag gillade samma komplicerade sidor hos någon annan. Förstår ni?

Jag har fortfarande inte stött på någon jag känt samma connection, som jag känner med Therese. Just gällande Therese så har hon en sak i sig som väldigt få människor har. Jag har jättebra folk runt omkring mig, de får mig att må bra och allt. De är snälla, ärliga, äkta och lojala. Och allt annat bra. Just gällande Therese är det inte just det som fått mig att gilla henne så mycket, för jag har ju som sagt aldrig träffat henne. Det som fick mig att börja gilla henne är hennes sätt att uttrycka sig på – hon har en nerv som väldigt få har. Den fångade mitt hjärta direkt.

Det är svårt att säga vad exakt det är för nerv, ni får helt enkelt ta reda på det själva. Det är därför jag uppmanar er att uppmärksamma hennes inlägg mer, för det finns något i dem som inte andra inlägg har. Det närmsta jag kan beskriva nerven som är att inläggen har en närvaro som berör i djupet.

En stor tumme upp till Therese från TheRevolt.