Tankar om livet
Jag tänker på det rätt ofta, men jag kan aldrig komma på vad det var som hände eller när det hände. Inte heller hur det hände. Jag förändrades totalt. Från att vara framåt, glad och full av energi, till att vara tillbakadragen, irriterad och helt orklös. Kanske har det med min sjukdom att göra, kanske förändrades allt då. Det låter logiskt om man tänker efter. Smärta gör en både trött och irriterad och man drar sig undan för att inte påverka de andra. Det låter som om det skulle kunna vara det, eller hur? Eller i högstadiet, som var den allra värsta tiden i mitt liv av många skäl.
Men jag tror det sitter djupare än så. Djupare än sjukdomen, djupare än högstadiet.
Kanske var det när den där mystiska mannen förföljde mig i flera år. Han som kunde hämta mig från skolan och säga att han var min brors vän. Han som hotade mig. Han som förföljde mig så jag inte vågade gå någonstans själv. Han som bestämde sig för att fortsätta även när vi hade flyttat. Han som mina föräldrar anmälde men som aldrig åkte fast.
Eller var det när en av mina närmsta vänner tog livet av sig, endast 13 år gammal? Jag började skriva dikter, djupa dikter. Dikter om självmord, dikter om hat, sorg och livets alla hårda stunder. Jag försökte förstå vad hon kände, varför hon gjorde som hon gjorde. Var det då jag förändrades?
Jag vet inte. Jag vet inte när det hände eller vad som orsakade det.
Idag är jag totala motsatsen till hur jag var när jag var liten. Jag umgicks med alla, skrattade, var ute hela dagarna, hade lätt att få vänner, sa aldrig nej till någon, ville göra alla glada. Jag sprang runt hela Kronoparken när jag var 4 år gammal. Alla berättar hur skön jag var när jag var liten. De berättar historier om vad jag gjorde och berättar att jag alltid hade svar på tal. Jag var en person som inte gick att ogilla. Jag har sett bilder, sett videor på hur jag var. Men jag kan inte förstå att den lilla flickan är jag. Vad hände med henne? Jag ser inte mig själv i henne. Jag känner mig vilsen.
Idag är jag mycket för mig själv. Jag har svårt att få vänner, svårt att prata med folk och lita på andra. Jag har svårt att släppa in personer i mitt liv. Jag är rädd för att göra fel, rädd för att gå till affären själv. Jag är rädd för att såra och bli sårad. Jag är rädd för förändringar. Listan kan göras lång.
Det enda som inte har förändrats är att jag fortfarande kan vara brutalt ärlig, som andra kallar det. Men ofta tänker jag på den där lilla flickan. Jag skulle vilja vara henne igen. Hon utan gränser, hon med höga drömmar, hon med glimten i ögat. Hon som älskade att umgås med vänner och spela fotboll hela dagarna. Men allt händer av en anledning och jag tror på det. Så det finns en anledning till varför det blivit som det blivit, varför jag inte är samma person längre.
Jag tror inte på att folk förändras, man blir bara mer av den man egentligen är. Ingen förändras. Men ordet ”förändra” fick texten att hålla ihop, därför använde jag det ordet.
En dag kanske jag hittar tillbaka till den där lilla flickan. En dag kanske jag får vara glad och må bra igen.
"Dagarna går och ingenting förändras, men när man tittar tillbaka så ser man att allt är annorlunda"
sv: vAD BRA ATT DU FICK EN BRA HELG EFTER DET ÄNDÅ. Och tack så mycket :)
Jag tror du kan bli den glada tjejen igen. Inte precis som henne kanske, men du kan må bra igen en dag. Du kanske kommer vara annorlunda på grund av det du fått utstå, men det kommer vändas till något positivt. Det kan hända lika plötsligt som den gången du blev tillbakadragen, irriterad och orklös. Den sjukdomen du har definierar inte vem du är.
Vi bär alla våra ryggsäckar, på gott och ont, det är de som formar oss till dem vi är... Eller väljer att vara.
Sv: tack så mycket :D
Så stark text, jätte bra skrivet av dig! jag känner igen mig lite i tetexten, när jag var liten hade jag lätt att skaffa vänner och var glad ofta men sen en tid blev jag väldigt deprimerad och jag fick social fobi och idag är jag ganska tillbakadragen. Riktigt starkt av dig att skriva den här texten, många kramar!
Allt som vi är med om och går igenom gör oss till den vi är idag och vi fortsätter att formas hela livet, även som vuxna. Jag förstår att det är svårt att sätta fingret på att "det här" ändrade mig, för det är så mycket som spelar in och varje händelse sätter sina spår.
fina du ♥♥
Gud, alltså jag känner igen mig i typ allt! Inte det du menar om mannen som förföljde dig eller det där med högstadiet, för för min del var högstadiet awesome och gymnasiet skit. Det är inte just det du tar upp, utan känslan stämningen som är så klockren jag! Alltså det är lite läskigt men ändå så skönt att se att det finns en annan människa som tänker lite som en själv.
Jag brukar själv fundera på vad det var som hände. För det var aldrig så att jag insåg det själv, förrän det hade gått flera år och jag blev så djuup till skillnad från mitt yngre jag som tog dagen som den kom.
Mycket har hänt men har inte kunnat peka ut just händelsen som fick allt att vända. MEn som du skriver sista citatet så är det flera dagar under flera åt det gäller. Man märker inte de små förändringarna tills de trappats upp till en större synlig förändring.
Det låter verkligen som att du varit med om väldigt mycket för din unga ålder! Tänker själv vilket "lätt" liv jag själv levt när jag läser detta. Och det som hänt under din uppväxt kan nog mycket väl ligga bakom hur du är som människa idag, ingen tvekan om saken. Men jag tror inte det är det som definierar dig. Jag hoppas för din skull att du hittar den där lilla flickan igen!
Väldigt rörande inlägg! Jag känner igen mig mycket i texten
fint skrivet. Jag är så ledsen för att du känner så, alla borde få vara den där lilla flickan... <3
Gör ont i mig att läsa dehär.
Jag hoppas verkligen att du hittar tillbaks till delar av den du var. särskilt den där glada tjejen!
En fråga? Pratar du med någon kurator/psykolog? Om inte så måste du göra det för sådär dåligt får du bara inte må! Jag har själv erfarenhet av att må dåligt så därför rekommenderar jag det. Ta hand om dig fina du!
Jobbigt, men jag förstår ändå vad du går igenom. Detta är jätte jobbigt! :( jag känner att jag också var en sådan person, vet att jag inte alltid varit såhär negativ! Men jag blev riktigt sårad och jag har börjat återhämta mig pga min underbara fina pojkvän som alltid stöttar. Men innan dess, hade jag svårt att ens kunna tänka positivt på saker och ting. Så förstår verkligen dig! :/
Sv; Nja, det blev tyvärr inget samtal på kvällen. Men han ringde faktiskt mig på morgonen då jag var påväg till skolan. Det var också helt underbart! Sedan smsade han mig och det gjorde mig glad, under kvällen. Så nu kan jag sova gott inatt förhoppningsvis! :D
Kram ♥
Jobbig, men intressant läsning... <3
ÅH :( Så jobbigt när man känner sig orklös och tom etc... Hoppas du blir den du vill vara :)
Jag känner så igen mig i inlägget. Nu har vi inte varit med om samma händelser eller sådär, men jag har förändrats totalt som person, och önskar att jag kunde bli liten igen och hittat tillbaka till den jag var. Slippa alla de problem och hinder man bär på nu.
kramar